Det är lätt att säga ordet delaktighet och enkelt att hålla med om att delaktighet är viktigt. Så länge man håller sig där, i orden och dokumenten är allt möjligt att kontrollera. Arbetet med handlingsplaner för delaktighet, integration, mångfald och jämställdhet är också (kanske just därför) väl utvecklat och ägnas lika mycket tid och uppmärksamhet som arbetet med värdegrunden. Ledningen visar att man menar allvar genom att sätta upp ambitiösa mål och rigorösa kontrollsystem. Och organisationens informationsansvariga ser till att budskapet kommuniceras. Sedan händer något. När man ska gå från ord till handling blir det plötsligt svårt. I den bästa av världar betyder beslut och handlingsplaner att målen nås, men i praktiken är det aldrig så enkelt. Verkligheten går inte att kontrollera; hur mycket människor än kan få för sig att det borde gå. Därför tvingas ansvariga gång på gång tvingas upprepa vår tids mantra: Vi ska se över våra rutiner. Hur många översyner krävs för att inse att problemet inte finns där och att mer av samma inte är lösningen? Först när orden anpassas efter människornas handlingar kan ett hållbart samhälle växa fram. Och ett samhälle kan bara vara hållbart om det har en väl utvecklad förmåga att härbärgera mångfald. Delaktighet är alltså inte ett mål, det är ett medel. Delaktighet är något människor gör tillsammans, inte något som ledare kan besluta om, delegera genomförandet av och sedan ta åt sig äran av ifall man nu faktiskt lyckas gå från ord till handling.
Det är lätt att hålla med om och vara för det som är gott och bra, men svårt att omsätta goda tankar och intentioner i kollektiv handling. Alla kan skriva på ett upprop för medmänsklighet, solidaritet och delaktighet. Problemet är att fina ord och goda intentioner aldrig någonsin är entydiga. Så länge man håller till till orden är alla överens, men så fort man börjar mötas i handling visar det sig att vackra ord nästan alltid är mångtydiga; det är därför orden uppfattas som vackra och värdefulla, för att alla kan fylla dem med sin personliga innebörd. Och sedan, när man möts i handling och det uppstår konflikter skyller alla på varandra. Vi ska ha världens bästa skola och bli bäst på delaktighet; detta kan alla enas om. Men att arbeta med frågorna TILLSAMMANS med andra är svårt. Komplexiteten ökar exponentiellt för varje ny deltagare som bjuds in i och ansluter sig till processen. Om det fanns förståelse för kulturens inneboende (avsaknad av) logik och dynamik och om dessa insikter faktiskt bildade utgångspunkt för samhällets organisering skulle chansen att man faktiskt lyckades nå målen öka dramatiskt. Det är inte mer kontroll och hårdare styrning som behövs, utan mer av ömsesidig förståelse och kollektiv ödmjukhet. Det svåra är dels att inse hur enkelt det är att utföra handlingar som leder till ökad hållbarhet, dels att alla tänker olika och har olika förutsättningar, samt att alla människor i grund och botten vill varandra väl.
Strävan efter det goda handlar inte om att addera positivitet till annat som är positivt, om att eliminera det onda och problematiska. Det goda livet handlar om att tillsammans lära sig hantera varandras olikheter och om att balansera olika människors olika önskningar samt tillvarons positiva och negativa aspekter mot vartannat. Delaktighet är inget som kan implementeras uppifrån; går inte att formulera i en plan för handling och organisering; är inte en process som går att leda eller styra. Delaktighet är komplext och dynamiskt, den blir till i vardagen medan vi människor är upptagna av annat. Det är det enkla som är det svåra, kanske för att det känns så futtigt? Kanske för att så många vill vara ledare och ha ansvar (pengar och anseende) och därför talar sig varma om behovet av ledare och system för ledning. Ingen vill bli kontrollerad, men majoriteten tror att de är bättre än genomsnittet och är därför för mer och tydligare ledning trots att all erfarenhet visar att det sättet att tänka och handla gör alla till kontrollerade följare som har mer att vinna på att ge sken av att göra något än att faktiskt agera, för lyckas man är det alltid någon annan som tar åt sig äran av framgången.
Det finns inga enkla, effektiva eller billiga lösningar, det är detta man måste förstå. Kulturen står och faller med det stora flertalets vardagliga handlingar. Tyvärr är det enkelt att drömma sig bort och önska att alt vore annorlunda, att det är någon annas fel att det inte blir som man önskat och planerat för. Tanken på och drömmen om en förlorad Edens lustgård, som människan fördrivits från är problemet. Bara för att man vill och drömmer om något betyder inte det att det blir så eller att det fungerar. Gud är människans längtan efter den och det perfekta, och symptomatiskt nog är Gud transcendent, hen existerar bortom fysiken och människornas värld. Därför kan Gud kontrolleras med viljekraft, vilket inte fungerar sinnevärlden där det BARA är handlingarna och konsekvenserna av handling som räknas. Först när lever här och nu, och faktiskt tar ett gemensamt ansvar för det vi gör med och mot varandra, kan vi börja hoppas.
Samverkan bygger på att man ger upp en del av sin autonomi. Det är inte min eller någon annans visioner om det goda samhället som ska realiseras utan vår GEMENSAMMA dröm om ett hållbart samhälle. Delaktighet är inte ett mål som ska nås. Det är ett sätt att leva tillsammans. Förmågan att INTE komna överens är nyckeln till förståelse för lyckad integration och ökad delaktighet, tänker jag. Det handlar inte om att undertrycka konflikter, utan om att våga se dem och försöka lära sig hantera dem. För att lyckas måste man få misslyckas utan att det innebär repressalier eller ansvarsutkrävande. Förståelse för komplexiteten och svårigheterna, är avgörande. En mer utvecklad förståelse för människans oförmåga, eller snarare en kultur som bygger på ett rimligare sätt att se på människas faktiska förmåga. Vad som behövs för att lyckas nå delaktighet är därför att INTE fokusera på delaktighet, att INTE formulera mål eller försöka komma överens. Vi måste förstå och lära oss hantera olikhet och inse att det är våra individuella OLIKHETER som förenar oss människor.
Populismen erbjuder enkla lösningar och talar till känslorna, den lovar att ge oss allt vi vill ha. Och ju mer hopplöst läget är desto fler resignerar och väljer den enkla lösningen som inte fungerar, hellre än den svåra som fungerar. Det är inte populisterna det är fel på: det är vi och vår kollektiva oförmåga att förstå vad som är möjligt, önskvärt och långsiktigt hållbart. Det är vi och vår bristande självinsikt i kombination med fallenheten för enkla lösningar som utgör hotet mot delaktighet, mångfald och det goda livet.
Det behövs vishet, bildning och kunskap för att lyckas. Inte information, fakta och tydligare regler, inte mer kontroll eller ledare med mer makt. Delaktighet är ett problem som aldrig kan lösas en gång för alla. Delaktigheten måste liksom demokratin försvaras varje dag, hela tiden. Det är inget mål, det är en process. Det är vad som händer mellan som betyder något; det enda som räknas är handlingarna som faktiskt utförs. Delaktighet är ingen läpparnas bekännelse, nöjer vi oss med vad som sägs är vi populister även om vi inte vill tro på eller ser det så. Vad som behövs är en bättre förståelse för kunskapens karaktär, bildningens möjligheter och vishetens värde, fast inte i ord, utan i handling. Delaktighet är en kulturell praktik, en grå och lite småtrist verksamhet som med tiden kan leda till att et mer hållbart samhälle växer fram, vilket på sikt leder till att fler får bättre möjlighet att förverkliga sina individuella drömmar tillsammans med och sida vid sida med andra som gör det samma fast på andra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar