Forskningsresultat kräver tolkning för att bli kunskap

Fortsätter på gårdagens tankespår, som utvecklade sig till ett långt och högintressant samtal på Högskoleläckan om olika forskningsrelaterade förgivettaganden, både inom akademin som helhet och inom olika discipliner. Som helhet betraktad präglades tonen mer av samtal än av debatt, även om det så klart, som det alltid gör nu mer, dyker upp figurer som vet hur det är och som inte anser sig behöva samtala eftersom frågan i deras föreställningsvärd är avgjord; som om vetenskap var en tävling man kan vinna. Vetenskap är både praktik och teori och diskussionen om hur man når verklig kunskap har böljat fram och tillbaka sedan urminnes tider. Sedan skiftet 1600/1700 har diskussionen förts mer strukturerat, och på 1990-talet kulminerade debatten mellan positivismens företrädare och (det som brukar kallas) den postmodernistiska rörelsen (som varken är en rörelse eller en disciplin; eftersom ingen kallar sig postmodernist) i och med Alan Sokals bluffartikel antogs av tidskriften Social Texts.

Jag finner frågan intressant för jag kastades naiv och ovetandes rakt in i den striden när den rasade som mest. Vi doktorander som sysslade med genusteori hade livliga diskussioner med institutionens seniora forskare på det högre seminariet där vi samlades varje vecka för att diskutera olika aspekter av vetenskap. Och sedan har det fortsatt, fast idag förs diskussionen företrädesvis utanför akademin. Det är dock samma argument som lyfts fram gång på gång och alltid, enligt logiken på sociala medier, som ett AVSLÖJANDE, eller i en anda av: Hö, hö, hö, nu ska ni få höra. Citat rycks ur sitt sammanhang och det talas svepande, raljant och avfärdande om saker som enkelt skulle kunna förklaras i ett samtal där båda parter faktiskt vill lyssna på varandra.

Det jag fann mest intressant med gårdagens diskussioner på Högskoleläckan var att min tes stärktes. Något har hänt inom vetenskapen. Idag anses syftet vara en oväsentlig detalj i sammanhanget. Till dels beroende på att syfte betyder lite olika saker i olika discipliner. Syfte kan vara en hypotes som ska prövas, eller en redogörelse för vad man ska göra. För mig är syftet en beskrivning av vad som ska undersökas, och då blir det avgörande för studiens validitet att kunskapsmålet, metoden (och därmed även empirin) och resultatet hänger samman. Utan en redogörelse för vad som ska undersökas, det vill säga vad det är för kunskap man söker, blir resultatet ett svar utan koppling till någon fråga; det blir Jeopardy av det hela. Vetenskapen förlorar då sin poäng, eftersom det bara går att faktagranska redan kända resultat. Om syftet anses ointressant går vetenskapen miste om en viktig dimension. Gårdagens diskussion gav mig på det sättet ledtrådar till varför grundforskningen är hotad; den handlar om att nyfiket söka helt ny kunskap på helt nya platser och med helt nya metoder. Dagens forskning styrs av andra principer än nyfikenhet och kunskapstörst och den ska vara effektiv, vilket kräver standardisering, styrning och målsäkring. Akademin avintellektualiseras i takt med att New Public Management införs, och det lärda samtalet förpassas till historieböckerna och ersätts med debatten som vem som helst kan engagera sig i. Det ekar i akademins korridorer och tomheten växer när kvalitet mäts med hjälp av bibliometri och högre seminarier där man samtalar om olika aspekter av forskningen och vänder och vrider på saker och ting bortrationaliseras därmed på samma sätt som syftet.

Vad kommer du fram till, är frågan för dagen. Forskning visar; hur ofta hör man inte det i dessa dagar. Fast det man sedan får sig till livs handlar inte om forskningen utan om tolkningar av det förmedlaren av nyheten uppfattat att resultaten handlar om. Inga forskningsresultat talar för sig själva, ändå är det så många talar om forskning som om den gav stöd åt det ena eller andra. Debattsamhället gör det möjligt att närma sig kunskap på det sättet och dess logik gör att alla kan ha en åsikt. Därför diskuterar idag "alla" postmodernism i allmänhet och just nu genusvetenskap i synnerhet, utan hänsyn till eller intresse för vetenskaplighet. Högt och lågt blandas, missförstånd uppstår hela tiden och sanningen man säger sig försvara relativiseras mer än någonsin förr. Filosoferna som utvecklade den löst sammanhållna tanketradition som kallas postmodernism UNDERSÖKTE sanningsbegreppet utifrån en rad olika aspekter, men ingen forskare har någonsin hävdat någonting som inte håller för en vetenskaplig granskning. Hela debatten och kritiken som riktas mot olika mer eller mindre godtyckligt utvalda ämnen som man anser vara ovetenskapliga är ovetenskaplig. Frågan kan inte avgöras i olika kommentatorsfält; enda sättet att nå insikt är att engagera sig i samtal och högre seminarier. Alla vetenskapliga resultat inom alla vetenskapliga discipliner kräver nämligen TOLKNING för att bli kunskap. Forskning handlar inte om att producera resultat, utan om att skapa giltig och användbar kunskap.

Forskning kan och ska användas som stöd för olika beslut men forskningen i sig ger aldrig stöd till några beslut som vilar på vetenskaplig grund. Det är en viktig princip som håller på att lösas upp tillsammans med intresset för syftet. Riktigt problematiskt blir det när forskare ger stöd åt olika beslut, eller kommer med rekommendationer byggda på forskningsresultat. Forskarens tolkningar må vara något mer kvalificerade eftersom hen står bakom resultaten och känner dess styrkor och svagheter, men tolkningar är tolkningar och inte sanningar, oavsett vem som gör och förmedlar dem. Utan förståelse för tolkningens nödvändighet utraderas försvaret för samtalet och lämnas fältet fritt för debatten där allt handlar om att få rätt, med vilka medel som helst.

När skolan blir en plats där kontrollerade fakta överförs från lärare till elev utarmas kompetensen att tolka och framstår världen och kunskapen som allt med svart-vit. Postmodernismens signum och adelsmärke är tolkningen och den kritiskt granskande kompetensen, vilket går förlorad när positivismen blir den enda (godkända) vägen till en kunskap som allt mindre handlar om kunskap och allt mer handlar om fakta. Mångfald handlar det om, och mångfald är viktigt på livets och samhällets alla områden, även omkom vetenskapen. Jag ser debatten om postmodernism och den kollektiva förmågan att hantera den postmodernistiska utmaningen mot vetenskapen som makt- och samhällsinstitution som en viktig hållbarhetsindikator, som ett slags barometer för hur det står till med kunskapen och den vetenskapliga kompetensen i samhället.

Gårdagens diskussion på Högskoleläckan fyller mig med både oro och förtröstan, fast jag landar i att det trots allt finns hopp. Det högre akademiska seminariet och intellektuella samtal må vara hotade, men deras livskraft och överlevnadsförmåga är större än vad dagens debattklimat ger sken av.