måndag 20 november 2017

Hur fick vi för oss att sanningen behöver försvaras?

En sanning som måste försvaras, vad är den värd egentligen? Antingen är det sant, eller också inte, och den saken avgörs aldrig slutgiltigt av forskaren. Verkligheten är som den är, och alla aspekter av den är inte universella och eviga. Det är stor skillnad mellan att forska om fenomen som inte förändras nämnvärt på miljoner eller kanske miljarder år, och att forska om det som händer mellan människor. Vetenskapens uppgift är dock den samma över hela linjen; kunskap är målet. Fast om det bara finns utrymme för ett enda sätt att bedriva vetenskap kommer kunskapen med tiden att utarmas, om bara det som går att leda i bevis erkänns som vetenskap, det vill säga om redan på förhand vet vad man kommer att finna är det inte vetenskap, tänker jag. Liksom överallt annars måste det finnas utrymme för mångfald, annars hotas både samhällets och vetenskapens långsiktiga hållbarhet.

Om man accepterar tanken att sanningen måste försvaras och att det bara finns en väg till sann kunskap, det vill säga användbara resultat som fungerar skapas en situation där debatten framstår som kungsvägen till sanningen. Debattens syfte är att utse en vinnare, och debattens logik går ut på att vinnaren inte bara anses har rätt, hen får även förklara varför. Den som förlorar en debatt förlorar även anseendet och förväntas försvinna från arenan med svansen mellan benen. På det sättet, om det är så som akademin organiseras och så man ser på kunskapsutveckling kommer vetenskapen att framstå som en framgångssaga som går från klarhet till klarhet på sin väg mot den enda, odelbara sanningen. Det är ett narrativ som skapat för maktkamp, vilket är olyckligt om det är kunskap man söker. 

Forskare ska inte debattera. Kunskapen är allt för viktig och värdefull för att man ska kunna avgöra vetenskapliga kontroverser på det sättet. Debatten polariserar och skapar en illusion om att bara en kan ha rätt och att det bara finns utrymme för ett enda svar. Enstaka frågor kan möjligen avgöra genom att låta två likvärdiga förslag mötas i ett slags debatt, men när hela vetenskaplig fält ställs mot varandra blir pinsamt ovetenskapligt och ovärdigt en akademi och ett samhälle med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle. Den svepande kritik som idag riktas mot postmodernismen, vilket är en fråga som alla tydligen är kvalificerade att debattera, förutsatt givetvis att man står på rätt sida av demarkationslinjen och är kritisk mot den påstådda relativism som sägs känneteckna postmodernismen, handlar inte om vetenskaplig kritik, utan om en kamp om makt och inflytande.

Jag funderar fortfarande på fredagens bloggpost och allt som blev sagt i kommentarerna på Högskoleläckan. Jag ser det minskade intresset för syftet inom vetenskapen, när studiens resultat och vetenskaplighet ska avgöras, som en konsekvens av att debattens logik allt mer kommit att dominera i samhället och akademin. Fast vad är hönan och vad är ägget? Anses syftet vara ovidkommande för att debatten är det enda sättet att avgöra kontroverser, eller anses debatten vara kungsvägen till sanningen för att syftets roll underkommuniceras? Svårt att svara på, men i en värld där sanningen uppfattas som en och odelbar kommer bara vissa metoder att kunna godkännas som vetenskapliga och metoden framstår som garanten för kvalitet och kunskap; och i ett sådant kunskapsklimat kommer frågan om vilken metod som är bäst bara att kunna avgöras genom debatt. Om verkligheten såg ut och fungerade som kritikerna till postmodernismen hävdar hade vi inga problem, men det återstår att leda i bevis, vilket blir svårt om inte alla frågor får undersökas. Alla syften är inte undersökningsbara och alla frågor är inte lika viktiga, men vad som är vad går inte att avgöra på förhand. Därför är syftet så viktigt. Ett svar kan bara vara giltigt om det ställs i relativ till en fråga. Det handlar om öppenhet och transparens. Om metoden avgör vilka svar som är giltiga och vetenskapliga sätts ett slags tvångströja på forskarna och vetenskapen tappar i relevans.

Postmodernism kan sägas vara ett slags indiktator på kunskapens status i samhället. Om vetenskapen inte tål att granskas kritiskt är det inte mycket bevänt med den, och om sanningen måste försvaras, hur vet vi då att det sanningen som forskarna kämpar för, och inte makt och inflytande för egen del?En berättigad frågan är dessutom: Vems postmodernism talar vi om, kritikernas eller företrädarnas? Om kritikerna hade rätt och alla forskare som klumpas ihop under den missvisande rubriken postmodernism har fel vore det ett avslöjande av enorm betydelse, en vetenskaplig skandal av gigantiska mått. Det faller på sin egen orimlighet, för ingen äger nämligen sanningen, den talar för sig själv och om någon hävdar något i namn av vetenskap är det enkelt att kontrollera och stämmer det inte är det lätt att falsifiera. Att Paulo Macciarini tilläts komma dit han kom och att han fick härja som han gjorde utan att stoppas är en viktig påminnelse om att vetenskapen långt ifrån alltid lever upp till sina egna ideal och inte enbart handlar om att sträva efter sanning. I ett samhälle där KUNSKAPENS status var ohotad och där allmänheten verkligen bryr sig om utbildningens innehåll och lyssnar på vad forskarna säger finns varken utrymme för kategorisk debatt eller lekprogram som Fråga Lund. Där kommer ALLA forskare att tvingas leva upp till vetenskapens krav på öppenhet, transparens och kritisk granskning. Där är det syftet, det vill säga vad man vill veta något om som avgör vad som r en lämplig metod och vad som är ett giltigt resultat, det avgör inte ett skrå av självutnämnda överstepräster som säger sig försvara sanningen. Och där betraktas svepande kritik med misstänksamhet och debatter med skepsis. Först när det är ställt bortom varje rimligt tvivel att just den fråga som ska debatterats kan besvaras med en eller ett anses debatten legitim. Alla andra frågor samtalar man om för att belysa problemet, metoden och resultatet från så många aspekter som möjligt, för kunskapens och kunskapsutvecklingens skull.

Hur väl vi kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status och samhällets långsiktiga hållbarhet. Och postmodernismens relevans är en fråga som varken går att avgöra i en debatt eller en gång för alla; det beror på frågan och sammanhanget, liksom överallt annars. Om vem som helst anse vara kvalificerad att rikta kritik mot en vetenskaplig disciplin, medan ingen anses kvalificerad att försvara den vetenskapligt är det en indikation på något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige.

Inga kommentarer: