tisdag 7 november 2017

Sanning, makt och hållbarhet 3

Avslutar här resonemanget om och med understreckaren om det växande föraktet för fakta, av Martin Gustafsson (Professor i filosofi vid Åbo Akademi). Makt handlar det om, egentligen; ofta när sanningens försvarare drar sin lans för än det ena än det andra. Inflytande och auktoritet. I helgen har en rad ledarskribenter i borgerliga tidningar i myndig stämma rest anspråk på att ha granskat och avslöjat genusvetenskapens inflytande över akademin, vilket varit mycket märkligt att följa. Genusvetenskap är en vetenskap och som sådan tål den liksom all annan vetenskap att granskas. Ändå finns det de som hävdar att jämställdheten gått för långt, att genus är hittepå och att forskarna tillhör ett slags sekt som försöker infiltrera samhället och ta över. Ledarskribenterna är till förkrossande majoritet män, dessutom män med makt och inflytande; män som lierat sig med Leif Östling och som försvarar hans numera berömda uttalande: Vad fan får jag för pengarna? Det handlar inte om något försvar av SANNINGEN och granskningarna som görs är inga granskningar i ordets rätta, vetenskapliga betydelse. Det handlar om opinionsbildning, i princip om att göra precis det man kritiserar andra för, fast med anspråket att stå på den rätta sidan.
I sin diskussion om varför vi ska tillmäta vetenskapliga experter auktoritet gör Wikforss en viktig poäng: denna auktoritet har sin grund i hur de vetenskapliga institutionerna är utformade, snarare än i att dessa institutioner skulle befolkas av särskilt ”auktoritativa” individer. Vill man värna experternas roll i ett modernt samhälle bör man alltså värna institutionerna, och informera folk om hur dessa institutioner är uppbyggda. Wikforss fram­häver med rätta hur stora krav som ställs för att bli forskare, och hur utbildning och karriär kantas av ständig kritik och ifrågasättande.
"Granskarna" som uttalar sig på ledarplats om genusforskning och genusforskare gör det som opinionsbildare och med utgångspunkt i den grundlagsskyddade rätten att fritt uttrycka ÅSIKTER, men genusforskning är en vetenskap och uttalanden från genusvetare kan bara granskas vetenskapligt av forskare. Idag håller dock akademin på att brytas sönder inifrån när forskare dels förväntas konkurrera individuellt om pengar som inte på långa vägar räcker till alla, dels tvingas leva upp till ledningens och linjeorganisationens strategiska beslut. Akademin som institution värnas inte idag och det är djupt problematiskt; särskilt om det är KUNSKAPEN man vill värna. Forskning handlar om att granska och granskas kritiskt, inte om att försvara sig mot eller själv ägna sig åt kritik som grundar sig i känslor eller ideologisk övertygelse. Akademins integritet är hotad och det utgör på sikt ett hot även mot vetenskap, sanning, demokratin och hållbarheten.
Men värnandet av institutionerna måste också inne­bära att man är observant på tendenser som hotar deras integritet. Här finns det återigen en risk att vi som forskare idag känner ett i slutändan kontraproduktivt behov av att sluta leden och inte utåt erkänna de problem som dessa institutioner faktiskt dras med – problem som till stor del uppstått genom att institutionerna tvingats in i en iscensatt och för verksamheten främmande marknads­rationalitet som resulterar i en infarktliknande överproduktion av publikationer där kvaliteten, enligt vetenskapens egna måttstockar, på många håll blir lidande. Dessa problem tror jag är allvarligare än de ”postmoderna” tanke­strömningar som Wikforss varnar för; termen ”postmodern” tycks mig inte bara oanvändbar som analytiskt redskap, utan också vilseledande som retorisk term, inte minst eftersom den leder blicken bort från mer aktuella och brännande problem. 
Postmodern har blivit en slasktratt där allt man inte gillar kastas, eller en etikett som sätts på det man inte gillar. Jag oroas över hur vårdslöst sanningen behandlas av såväl de som säger sig försvara den och de som är kritiska. Det är som om ordet forskning inte betyder något längre, som om forskare håller på att bli ett yrka bland andra. Vem som helst kan idag hänvisa till forskning och det går i det enorma utbudet av artiklar att finna stöd för snart sagt vilka åsikter som helst; i alla fall om man vinklar lite eller avgränsar sökningen: det vill säga om man inte närmar sig artiklarnas innehåll som en forskare och granskar såväl påstående som grunden för dem. New Public Management fokuserar på ekonomin, måluppfyllelsen och kvaliteten, i den ordningen och nöjer sig med att det ser ut och låter bra, att resultatet passerar granskarna utan anmärkning. Vad som händer sedan, utanför ledningens jurisdiktion eller organisationens räckvidd, efter avslutat ärende, anses oväsentligt. Det enda som betyder något är nästa kvartal eller nästa mandatperiod. För att värna akademin, kunskapen och samhällets hållbarhet behövs längre perspektiv och utvidgat ansvar, tillit och ÖDMJUKHET. Jag ser en arrogans växa fram, både inom akademin, i politiken och i näringslivet: Vad fan får jag får det? håller på att bli ett slags kännetecken för vår tid, och det oroar mig.
Det är en intressant fråga i vilken utsträckning Trumps väljare röstade på honom därför att de gick på hans lögner. Filmaren Michael Moore har hävdat att många röstade på Trump inte därför att de trodde på vad han sade, utan därför att de såg honom som en mänsklig molotovcocktail, att slängas på ett politiskt och ekonomiskt system som de sedan länge förlorat tilltron till. 
Jag ser snarare populismen som ett uttryck för leda och ointresse. Det spelar ingen roll. Politik handlar inte längre om att vilja något, utan om att ge sken av att verkligheten stämmer överens med ens övertygelse och önskan om hur det borde vara. Det är bara Jimmie Åkesson som SÄGER att det är känslan räknas, men i princip alla agerar i enlighet med den övertygelsen. För den som kan få andra att tro att det man hävdar är sant (och de behöver, vilket Trumps framgångar visat, inte ens tro att det är sant, det räcker att agera i enlighet med övertygelsen) får makt över sanningen, vilket på sikt riskerar att gå ut över hållbarheten. Det går så länge det går, det var detta som postmodernisterna hävdade. Sanningen är inte absolut, den går bevisligen att tänja ganska mycket på. Fast verkligheten rår ingen på, den går inte att bortse från hur stark ens ideologiska övertygelse än är. Inför verkligheten är alla tvingade att förr eller senare anpassa sig, oavsett hur mäktig man är. Därför är det bättre att tala om vad som är hållbart på sikt, än att tala om sanningen.
En liknande analys av Trumps och andra outsider-politikers framgångar görs av den politiske kommentatorn Steve Richards i ”The rise of the outsiders: How mainstream ­politics lost its way” (Atlantic Books). Richards citerar Mervyn King, dåvarande chef för Bank of England, som år 2011 sade om folks reaktioner på den globala finans­kraschen tre år tidigare: ”Jag är överraskad över att den verkliga ilskan inte varit större /…/ de människor vars arbeten utraderades var på inget sätt ansvariga för finans­sektorns excesser och den kris som blev följden.” Richards noterar att omdömet var förhastat: de som drabbats fann ett sätt att uttrycka sin ilska som var vida mer slagkraftigt än gatuuppror, nämligen att använda sin rösträtt. (Sedan är det en annan sak att kandidater som Trump naturligtvis inte tillvaratar dessa gruppers intressen i reell politik.)
Människor är reaktiva och är dömda att agera. Och även om alla har en intellektuell förmåga och kan agera rationellt finns det inga garantier för att det är detta man faktiskt gör i alla lägen. Det är ett utbrett men fatalt felslut som, om vi inte tar insikten i beaktande och på allvar försöker förstå (vilket var vad postmodernisterna försökte göra), hotar både sanningen och hållbarheten. Det intellektuella och lärda samtalet behöver uppvärderas, liksom bildningen. TV-program som Fråga Lund där vetenskap reduceras till underhållning är ett långt allvarligare hot mot akademin än genusforskningen som idag, utan att anföra några objektiva skäl för det pekas ut som ett hot. Kunskapen måste försvaras för att vara giltig, vetenskapen måste respekteras och vördas för att kunna tjäna samhället och främja den långsiktiga hållbarheten. Forskare måste få vara och kunna agera som forskare, inte som idag: utförare av beställda tjänster.
Som filosofer riskerar vi ständigt att göra analyser och erbjuda kurer som är lite ensidigt idealistiska. Om Moores och Richards analys stämmer går det inte att förstå de svårigheter vi hamnat i när det gäller kunskap, sanning och expertis om man inte också beaktar de stora ekonomiska och sociala kriser och omvälvningar som vårt samhälle genomgått under de senaste årtiondena. Klart är hur som helst att vi lever i en situation som bör bekymra oss lika mycket som Orwell.
Jag kan bara instämma och påminner om vad jag skrev i en annan bloggpost för någon vecka sedan: Det finns fler berättelser men alla varnar för och beskriver i princip samma sak. Hotet utgörs av olika kombinationer av: Teknik, övervakning, ekonomi och patriarkala strukturer. Vi vet alltså vilka hot vi omger oss av, och ändå ropas det på fler poliser, hårdare straff, stängda gränser, mer övervakning, snabbare digitalisering och konkurrens. Bostadens betydelse idag handlar om dess ekonomiska värde, inte om tak över huvudet samt en varm, trygg och fredad plats för återhämtning. Skatt sägs av många vara stöld idag, vilket kan jämföras med Storebrors valspråk i Orwells bok. Och hur mycket frihet har friskolereformen inneburit samt för vem? Vad är det vi väjer mellan egentligen, när vi väljer mobiloperatör, elleverantör eller bredbandsbolag?

Med ledning av besluten som tas och synen på vad som betraktas som realistiska och ansvarsfulla politiska beslut kan jag inte komma till någon annan slutsats än att vi människor när en destruktiv dödslängtan inom oss och att vi vill leva i en dystopi. Hur ska man annars tolka utvecklingen? Som kulturvetare finner jag det intressant, men som medmänniska gör det mig bedrövad att se hur tomheten allt mer triumferar och dumheten segrar.

Inga kommentarer: