Människa är ett kollektiv; en komplex helhet. Även när individer är ensamma står de via kulturen som gör dem till människor i förbindelse med resten av mänskligheten som är större än summan av delarna. Tänkande är därför alltid en kollektiv verksamhet. Det finns inga genier i den mening som många tror och tar för given, det finns bara kollektiva resultat som tillskrivs enskilda. Antingen kan man förneka detta förhållande, eller försöka lära sig förstå det. Ska samhället kunna bli hållbart tror jag mer på det senare än på det förra, som kollektiv och individuell livsstrategi. Livet; we are in it together!
Det är fullt möjligt att fortsätta tänka och agera som om individer är samhällets minsta beståndsdel, som om det är individer och deras unika förmågor som bygger samhället och utgör garanten för hållbarhet. Fast jag förordar det andra alternativet eftersom jag är övertygad om att samhällets minsta beståndsdel är gruppen, som kan vara större eller mindre. Människa blir man tillsammans och isolerad och i ensamhet går det inte att tänka nytt och vara kreativ. Samhället och tänkandet är resultatet av samverkan.
Ju mer fokus som riktas mot individen och ju fler som anammar den synen på samhället, desto dummare blir kollektivet. Fler gör samma misstag oftare och färre lär av andra; om och när man ser på samhället som summan av INDIVIDUELLA beslut och handlingar. Självklart är vi alla individer, men människa är ett kollektiv; det är detta jag menar. Och kollektivet eller gruppen blir visare som individerna inser sitt ömsesidiga beroende och börjar tänka TILLSAMMANS. När fler lyssnar mer på andra än talar själva behöver misstag bara göras en gång, sedan sprider sig kunskapen i gruppen genom att alla får del av varandras kunskaper och erfarenheter.
Det är fullt möjligt att fortsätta tänka och agera som om individer är samhällets minsta beståndsdel, som om det är individer och deras unika förmågor som bygger samhället och utgör garanten för hållbarhet. Fast jag förordar det andra alternativet eftersom jag är övertygad om att samhällets minsta beståndsdel är gruppen, som kan vara större eller mindre. Människa blir man tillsammans och isolerad och i ensamhet går det inte att tänka nytt och vara kreativ. Samhället och tänkandet är resultatet av samverkan.
Ju mer fokus som riktas mot individen och ju fler som anammar den synen på samhället, desto dummare blir kollektivet. Fler gör samma misstag oftare och färre lär av andra; om och när man ser på samhället som summan av INDIVIDUELLA beslut och handlingar. Självklart är vi alla individer, men människa är ett kollektiv; det är detta jag menar. Och kollektivet eller gruppen blir visare som individerna inser sitt ömsesidiga beroende och börjar tänka TILLSAMMANS. När fler lyssnar mer på andra än talar själva behöver misstag bara göras en gång, sedan sprider sig kunskapen i gruppen genom att alla får del av varandras kunskaper och erfarenheter.
Hur ska vi göra; vad är bäst för samhället och indirekt för alla på sikt? Att gemensamt planera för det värsta och hoppas på det bästa, eller tvärtom: göra upp stora planer och sedan försöka styra individerna i en bestämd riktning och eliminera alla hot mot måluppfyllelsen? Jag tror inte samhällets långsiktiga hållbarhet kan nås på något annat sätt än att arbeta tillsammans för att kollektivt öka medvetenheten om allas ömsesidiga beroende av varandra. Individualismen är ett slags Babels torn, ett slags kollektivt utslag för hybris. Människor har och kommer alltid att ha svårt att komma överens om vad som är ett bra mål att sträva efter, alla har sina idéer, drömmar och visioner. Om utgångspunkten är att jag är en ö och mig själv nog har jag allt att vinna på att fuska, på att tala och agera på ett sätt utåt och ett annat i ensamhet. Om jag däremot accepterar att jag är del av och blir den individ jag känner mig som tillsammans med andra, inom ramen för en grupp, tvingas jag vara mer öppen och delaktig i samt värna det gemensamma tillsammans med övriga.
Gemenskap är som kärlek, ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Därför tror jag det är klokare och mer hållbart att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Tar man ingen föregivet blir det man får mer värdefullt. Ödmjuka grupper är som spruckna vaser och värnas därför mer än adrenalinstinna övermodigt gapande hopar av individer som tror de äger världen och är oövervinneliga. Gruppens vishet gynnar alla och växer på kvadraten av varje ny individ som ansluter sig och solidariskt agerar tillsammans med övriga. Gruppens vishet bygger inte på konsensus, tvärtom. Vishet handlar inte om att komma överens, utan om att bättre förstå varandra och om att tillsammans utveckla förmågan att hantera olikhet. Ju mer mångfald gruppen kan hantera och härbärgera desto mer kunskap får gruppen tillgång till. Homogena grupper som strävar efter mål är dumma. Grupper som består av många olika människor och sätt att tänka och som planerar för det västa samtidigt som man hoppas på det bästa är visa och mer långsiktigt hållbara.
Gemenskap är som kärlek, ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Därför tror jag det är klokare och mer hållbart att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Tar man ingen föregivet blir det man får mer värdefullt. Ödmjuka grupper är som spruckna vaser och värnas därför mer än adrenalinstinna övermodigt gapande hopar av individer som tror de äger världen och är oövervinneliga. Gruppens vishet gynnar alla och växer på kvadraten av varje ny individ som ansluter sig och solidariskt agerar tillsammans med övriga. Gruppens vishet bygger inte på konsensus, tvärtom. Vishet handlar inte om att komma överens, utan om att bättre förstå varandra och om att tillsammans utveckla förmågan att hantera olikhet. Ju mer mångfald gruppen kan hantera och härbärgera desto mer kunskap får gruppen tillgång till. Homogena grupper som strävar efter mål är dumma. Grupper som består av många olika människor och sätt att tänka och som planerar för det västa samtidigt som man hoppas på det bästa är visa och mer långsiktigt hållbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar