Mångfald är bättre än enfald, i alla lägen. Att göra naturvetskapens metod och dess kunskapssyn till norm för all kunskap reducerar mångfalden i den akademiska världen och det drivs in en kil mellan forskargemenskaper och allt mer fokus och energi riktas mot och ägnas åt att vara på rätt sida av demarkationslinjen och liera sig med rätt människor. Forskares mål är kunskap, alltid så säker kunskap som möjligt, men om BARA absolut säker kunskap erkänns i samhället och akademin blir den enögd; och då talar vi inte om en sådan enögdhet som Asaguden Oden "led" av. Han offrade sitt ena öga för visheten. I en enögd akademi är det inte vishet som växer fram, utan enfald. Dikotomin banar väg för debatt, som accentuerar och plockar fram det absolut sämsta hos oss människor. Antingen är du med, eller mot, mig. Om bara en kan ha rätt gäller det att jag mobiliserar det tunga artilleriet för att vara säker på att VINNA?! Så byggs ingen kunskap, bara makt. Bara för att du har rätt betyder inte att jag har fel. Världen, livet och tillvaron är sällan entydig, den är mångtydig och för att kunna skapa användbar kunskap som främjar en hållbar utveckling måste vi lära oss se och förstå samt bli bättre på att hantera, mångfald.
Att sätta likhetstecken mellan vetenskap och en enda metod: positivismen, är olyckligt. Mänskligheten behöver kunskap och förståelse, även för det som inte går att nå säker kunskap om. Kultur, till exempel. Så säker kunskap som möjligt är nyckelordet. Kräver man säkrare svar än så av forskare får man svar på helt andra frågor än dem man söker kunskap om och förståelse för, och då är det ju inte vetenskap man ägnar sig åt längre. Det finns ett ord för problemet som idealiseringen av "den vetenskapliga" metoden leder till: Scientism. Övertro på en enda metod, ett enda mål (Sanningen) och ett enda sätt att arbeta, gränsar till religion. Och den enda rätta och accepterade läran måste försvaras, för den äger man och den ger de rättrogna makt. Kunskap äger ingen, den måste alla vara ödmjuka inför. Om Sanningen är målet är debatten enda vägen fram, men om det är kunskap man söker är samtalet ett mycket mer konstruktivt sätt att mötas. I ett samtal lyssnar man och utbyter tankar och erfarenheter. Man måste inte komma överens och till varje pris enas om vad som är bäst och måste göras i ett samtal, man kan och bör istället försöka förstå hur den andre tänker och tillsammans vända och vrida på olika argument för och emot. Ofta upptäcker man att båda har rätt, att det går att se på olika sätt på de flesta frågor som rör livet så som det levs. Samtal plockar fram det bästa hos människor och gör dem visare, och det är enda sättet att hantera mångfald.
Om jag skulle ge mig på att reflektera över kulturvetenskapens kunskapsobjekt skulle jag vilja hävda att kulturvetare arbetar med icke verifierbara hypoteser. Det är i alla fall så jag vill se på mitt ämne och den kompetens jag utvecklat genom åren. Hypoteser som inte går att verifiera kräver ett annat angreppssätt än hypoteser som kan och ska förkastas eller verifieras. Eftersom det man inte kan verifiera heller inte kan avfärdas, är debatten en värdelös metod. Det krävs samtal och förståelse för komplexitet för att lära sig hantera kulturens mångfald. Och för att uppnå detta måste man förstå att teorier inte är samma sak som utgångspunkter; teorier för kulturvetare är verktyg för analys, eller icke verifierbara hypoteser. Patriarkatet, till exempel, som är ett rött skynke för många och som går att genusvetenskapen väcker så enormt starka känslor, är en tanke om hur det skulle kunna vara. Förenklat går den tanken ut på följande: Forskarens som ska undersöka relationer mellan män och kvinnor och som utgår från ett genusperspektiv ställer sig frågan: Låt oss säga att det finns något sådant som ett patriarkat, det vill säga en struktur (som är ett annat ord som väcker starka känslor, en annan icke verifierbar hypotes) som ger män och manlighet makt över kvinnor och kvinnlighet. Patriarkatet är ett slags antagande, men det är inte ett påstående om verkligheten som går att leda i bevis eller förkasta. Det är ett analytiskt redskap som hjälper forskaren förstå den data som analyseras. Empirin som analyseras är hämtad från verkligheten, den är inte hittepå. Men eftersom verkligheten är mångtydig kan den förstås på olika sätt och det finns bra och dåliga tolkningar, men vad som är vad går inte att avgöra en gång för alla, det kan man bara samtala om och reflektera över.
Genusvetenskapens mål är att undersöka förutsättningar för jämställdhet, men det är inte en vetenskap som hävdar att man MÅSTE arbeta för jämställdhet, det är i sämsta fall förtal och i bästa fall ett missförstånd. Anklagelsen om att det handlar om aktivism är fel. Genusvetenskap är en VETENSKAP eftersom den liksom alla andra vetenskaper aldrig hävdar något med bestämdhet som det inte finns stöd för i empiri. Genusvetenskap en annan typ av vetenskap, med andra kunskapsmål än naturvetenskapen, den bevisar inte hur det är; den presenterar tolkningar av det vi vet och det som går att iaktta och förslag på förklaringar och förståelse. Vill man arbeta med jämställdhet utgör resultatet av genusforskningen ett slags verktygslåda att hämta inspiration från. Genusvetare är människor liksom alla andra forskare, och människor har åsikter, övertygelser och drivkrafter som påverkar hur man ser på världen och tolkar verkligheten. och eftersom genusvetenskap arbetar med icke verifierbara hypoteser är det viktigt att vara tydlig med vad man vill, hur man tänker och vilka visioner för samhället man har. Det handlar om TRANSPARENS, inte om aktivism. Den som inte vill ha jämställdhet behöver inte lyssna. Genusvetenskapen hävdar inte att man ska arbeta för jämställdhet, den erbjuder bara förslag på hur man kan göra och vad man bör tänka på om man vill göra det.
De journalister och ledarskribenter som ägnar sig åt att försöka smutskasta och ifrågasätta genusvetenskapen och som anklagar genusforskarna för vad universitetsledningar och politiker gör med kunskapen som forskningen resulterar i ägnar sig däremot åt aktivism, och man gör det i namn av objektivitet och hävdar att man står på sanningens sida. Det är allvarligt att journalister frångår uppdraget att granska makten och istället säljer sig och offrar sin integritet för uppmärksamhet, politiska poänger och gillande från evolutionsbiologer som på fullt allvar menar att människor går att reducera till sina gener och sin biologi och att allt som görs och tänks i samhället är ett resultat av evolutionen och därför i princip av Gud givet. Det är okej att tycka så, att män ska vara män och kvinnor kvinnor, det vill säga att allt ska vara som det alltid har varit, men det är inte okej att anklaga genusvetare för saker som inte stämmer och själv hänge sig åt falsk varudeklaration. genusvetenskapen utgör inget hot mot kunskapssamhället och sprider inga alternativa fakta, men journalister och ledarskribenter som med hjälp av anekdotisk bevisföring och känsloargument försöker misstänkliggöra vetenskapliga discipliner som man anser utgör hinder för den politik man anslutit sig till är däremot ett allvarligt hot mot kunskapen, den högre utbildningen och i förlängningen samhällets långsiktiga hållbarhet.
Om det är så att teorin om patriarkatet, det sätt att tolka empiriskt fastställda löneskillnader mellan könen och kvinnors usla representation på maktpositioner i samhället, inte fungerar, om det visar sig att det finns en bättre förklaring till det som alla kan se om de bara vill och inte försöker spela bort korten, byta ämne eller misstänkliggöra budbäraren, vad spelar det för roll? Ingen har hävdat att det är så, det är bara en förklaringsmodell, en tänkvärd och användbar men icke verifierbar hypotes, Alltså en teori som varken kan falsifieras eller ledas i bevis, eftersom verkligheten är mer mångtydig än människans önskningar om hur det borde vara. Tänk om vi byggde en bättre värld, helt i onödan. Tänk om jämställdheten, jämlikheten och medmänskligheten ökar och vi får ett humanare samhälle utan att det finns evidens och otvetydiga, naturvetenskapliga bevis för att det är så vi måste tänka och arbeta. Tänk om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar