onsdag 20 december 2017

Lärararketyper

På samma sätt som gruppen forskare (liksom alla andra yrkesgrupper, så klart) går att dela upp i ett antal karakteristiska typer kan man göra det med gruppen lärare, och på samma sätt som gruppen forskare på senare år blivit en allt mer homogen grupp i takt med att andra hänsyn än bara kunskap tas i forskningen uppvisar gruppen lärare samma mönster. Kontrollsystemet och det allt mer genomgripande kravet på effektivitet och (standardiserad) prestation gör gruppen allt mer homogen. Mångfalden inom yrket reduceras, innehållet i arbetet likriktas och verksamheten handlar allt mer om vad man kan visa att man gjort. Efterlysningen av pedagogiska effektstudier visar att tron på läraren som individ utarmats och när skolan dessutom inte längre drivs av kraften i viljan att lära och utveckla kunskap, leder det oundvikligen till just de effekter som går att iaktta i dagens skola och högre utbildning. Och när tiden som finns för respektive moment i yrkesvardagen ständigt minskas förstärks effekten.

Läraryrket har som sagt sina arketypiska motsvarigheter till forskaryrket, och här tror jag fler känner typerna. Läraryrket har ända sedan Ingmar Bergmans ikoniska film Hets och Stig Järrels klassiska rolltolkning av den sadistiska latinläraren Caligula, förknippats med olika typer. Inte bara eleverna och studenterna känner igen dem, jag tror även många lärare känner igen sig själva i och vet vilken karaktär man ligger närmast.

Den märkligaste läraren jag själv stött på träffade jag på KomVux, och jag har skrivit om honom i en tidigare bloggpost, vilken här citeras:
Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor är det vissa händelser och människor jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är den enda av lärarna som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter. Tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolans tid. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen i P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. Han var ingen superpedagog, men kunskaperna jag skaffade mig tillsammans med honom lever fortfarande kvar inom mig. Ansvaret för lärande, som idag allt mer läggs på läraren, är aldrig ens och aldrig lärarens, det är alltid elevens eller studentens. Allt annat, alla andra sätt att se på kunskap och lärande, är orimligt. Visst är lärare viktiga, men inte på det sättet eller av de skäl som dagens skolpolitik bygger på. 
När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmer och det som snart skulle avslöjas. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen, som jag mins än idag: ”Voltaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltaire dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. Visst både kan och bör man kräva mer av lärare, men en skola där allt ansvar för kunskapen och lärandet läggs på läraren är ingen skola, det är något helt annat.
Jag har genom åren i arbetslivet stött på många original och märkliga typer, fast med tiden har de blivit allt färre. Arbetslivet har blivit fattigare i takt med att verksamheterna kvalitetssäkrats och allt fler kontrollsystem införts. Normen smalnas av även på andra områden och mångfalden reduceras hela tiden när prestationskraven ökar och allt fler, allt tidigare måste tas allt mer livsavgörande beslut. Samtidigt ökar sjuktalen och ohälsan, parallellt med att det allt oftare talas om att pensionsåldern måste höjas eftersom kalkylen inte går ihop; trots att effektiviteten generellt sett i hela samhället ökat enormt bara under de åren jag arbetat på högskolan. Nåväl, jag ska inte fastna i den diskussionen här. Tillbaka till arketyperna.

Kompisen: Hen ser sig som en i gänget av studenter och lägger sig vinn om att ha ett ungdomligt anslag. Hen ser sig inte riktig som en lärare och aktar sig noga för att ställa krav. Med lock och pock och mycket humor lotsar hen studenterna genom kurserna och utbildningen. Det ska vara roligt, är mottot och det viktigaste är att vara omtyckt. Kompisen är motsatsen till Caligula och även om hen inte alltid rättar "generöst" är det viktigare att uppfattas som en av studenterna än en representant för lärarlaget. Lärare som i fikarum eller sociala medier klagar på dagens studenter kan räkna med att möta kritik från kompisen, som ALLTID står på studenternas sida.

Absent minded professor: Det är högskolans motsvarighet den typen av lärare jag mötte på KomVux och som jag vill kategorisera som: Folkskolläraren. Hen är disputerad och vandrar vilsen genom korridorerna, mitt inne i sina egna tankar. Hen är allt annat än kompis med studenterna och är i sin otidsenlighet närmast en relikt från akademins och bildningens fornstora dagar. Hen har inga andra intressen vid sidan av undervisningen och hänvisar ständigt till samma gamla exempel hämtade från ett för länge sedan genomfört forskningsprojekt. Idag undervisar hen bara, men i sin egen föreställningsvärld är hen fortfarande mer forskare än lärare. Hen skriver helt på tavlan och använder fortfarande den dammiga Over Head-apparaten som är lika sällsynt som denna relikt till arketyp.

Förskoleläraren, är en märklig typ. Det är en lärare som behandlar studenterna som om de vore mindre vetande. Hen ställer inga krav alls och förklarar allt in i minsta detalj. Hen har en ängels tålamod och frågorna som kommer på tentan är närmast omöjligt att misslyckas med, för det undgår ingen som är på högskolan för kunskapens skull vad frågorna kommer att handla om. Hen är generös med instuderingsfrågor och delar med sig av sina PowerPoints. Liksom kompisen står förskoleläraren alltid på studenternas sida, men hen curlar mer än försöker vara kompis.

Skådespelaren: Hen ser föreläsningen som en föreställning och föreläsandet som en möjlighet att uppträda. Skådespelaren dramatiserar och underhåller publiken, och förväntar sig applåder i slutet. Frågorna på tentan och rättningen av svaren ser hen som ett nödvändigt ont, och det går inte att veta vad hen kommer att ställa frågor om eller hur resultatet rättas; det handlar mycket om dagsform. Hen vill stå i föreläsningssalen och tala med inlevelse.

Strukturfascisten: Hen är närmast besatt av ordning och reda. Föreläsningarna börjar med att hen går igenom vad hen ska tala om. Sedan talar hen om det, och i slutet sammanfattas allt. PowerPointsen som används är välstrukturerade och logiskt uppbyggda. Hen hatar överraskningar kan kan tappa fattningen helt om det kommer en oväntad fråga. Hen vill ha kontroll, samtidigt som hen anser att studenterna har rätt att kräva tydlighet.

Av-nöden-tvingen-läraren undervisar bara för att hen måste. Hen vill egentligen forska och lägger därför minsta möjliga energi på föreläsningar och tentafrågor, som ofta är identiska år från år.

It-entusiasten: Hen ÄLSKAR it och kör allt på nätet om det går. Det är dock mer tekniken som lockar än kunskapen och lärandet.

Name-dropparen: Hen som aldrig kommer till saken eller som fastnar i detaljer eftersom hen är mer intresserad av ämnet och kunskapen än av själva kursen, studenterna och undervisningen.

Det finns fler typer, och jag är nog en blandning av de flesta (utom kompisen och förskoleläraren). Jag uppfattas av studenterna vara en som ställer höga krav, men jag underkänner inte fler än övriga lärare på kurserna jag är inne i. Jag på högskolan för kunskapen och det livslånga lärandets skull. Jag bryr mig om studenterna som människor och tar alltid illa vid mig om/när jag får dåliga utvärderingar, eftersom jag verkligen lyssnar och tar hänsyn; men bara till sådant som handlar om lärande och kunskapsutveckling. Studenter som ser mig som deras tjänare och som kräver service tar jag inte hänsyn till och det straffar sig i dagens kundorienterade skola och högre utbildning. Jag ser värdet av mångfald och menar att studenterna inte är betjänta av standardiserad undervisning. För att kunna vara med och bidra till utvecklingen av ett hållbart samhälle måste man kunna förstå och samarbeta med OLIKA typer av människor och man måste kunna ta ett eget ansvar och dra individuella slutsatser utifrån generella insikter och kommentarer.

Inga kommentarer: