lördag 23 december 2017

Leta argument, eller söka kunskap?

Den resultatorienterade forskningen handlar ofta (det finns i alla fall inget verkligt skydd mot det) om att söka argument för att göra det man redan bestämt sig för att man vill. Så som objektivitetskravet ser ut och fungerar i praktiken inom vetenskapen antas all kunskap alltid vara värdeneutral. Har man bara ett empiriskt underlag att luta sig mot uppfattas det som sägs som viktigt, nästan oavsett vad man säger och vilka konsekvenser kunskapen riskerar leda till. Jag talar om och tänker här på forskning vars utgångspunkt är att visa hur det är. Har man bara arbetat med en vedertagen och kontrollerad vetenskaplig metod och kan visa på ett resultat som håller för granskning blir det som sägs viktigt, enligt logiken att vetenskapen står över allt subjektivt och mänskligt; och den som riktar kritik mot resultatet, den som kanske menar att en annan fråga eller ett annat perspektiv på frågan hade varit lämpligare avfärdas som aktivist eller relativist. Den enda kritik som tas på allvar är kritik riktad mot materialet, metoden och dess genomförande. Det är den iskalla rationalitetens vetenskap. All vetenskaplig kunskap blir med detta sätt att se på kunskap bra och viktig, och säkerheten i det som sägs antas borga för objektivitet och kvalitet. Detta är problematiskt och jag menar att det måste gå att kritisera vetenskapliga forskningsinrikningar, utan att anklagas för relativism eller aktivism. Forskare är människor, med allt vad det innebär, och objektivitet är visserligen ett lovvärt ideal, men i praktiken är det oerhört svårt att leva upp till det. Handlar forskningen om människor är det i princip omöjligt, menar jag.

Det finns andra sett att söka kunskap. Ett alternativt sätt att se på vetenskap och kunskapssökande är att utgå från att man söker förståelse för fenomenen man undersöker, och då handlar det mer om att vara öppen för olika typer av kritik mot det som undersökts och resultaten man presenterar i namn av vetenskap. Förståelse kan inte ledas i bevis, den kan man bara samtala om och reflektera över. Och är det förståelse man söker måste man vara öppen för och villig att förändra sina perspektiv och slutsatser i ljuset av den kritik som riktas mot forskningen. Förståelse är alltid öppen, tillfällig och relativ. Är och bör hänger intimt samman. Vetenskap om människor är alltid på ett eller annat sätt, oundvikligen normativ. Forskaren må vara objektiv, men resultaten är det aldrig. Olika grupper i samhället tar till sig olika resultat och tolkar dem också olika. 

Skillnaden mellan är, bör och kan bli behöver uppmärksammas och reflekteras över mycket mer än vad som är fallet idag i vetenskapen och den forskningspolitiska samhällsdebatten. För den som med bestämdhet hävdar att det är på ett visst sätt gäller det att ha ryggen fri; det gäller att det som sägs är vattentätt och håller även för nitisk granskning. Är det sant så är det. Enda sättet att möta en forskare vars resultat visar hur det ÄR är att konfrontera hen i en debatt. Det som ÄR kan man inte samtala om; det är antingen rätt eller fel och frågan om vad resultatet betyder och vilka konsekvenser det får att forskare hävdar det som hävdas i namn av vetenskap anses ovidkommande, så länge man befinner sig i debattens logik. Men bara för att det är sant betyder inte att det bara finns ett enda sätt att se på och förstå det som hävdas, särskilt inte om forskningen handlar om människor, kultur och samhället. Jag menar att det borde vara rimligt att åtminstone kunna ställa frågan om varför man valde att forska om det som man valt att forska om utan att det uppfattas som suspekt eller som ett uttryck för aktivism. Kostnaderna för invandring till exempel, varför är det viktigt att undersöka detta vetenskapligt? Inget val av någon enda forskningsfråga är neutralt eller objektivt. Varför inte undersöka invandringens positiva effekter på samhället? Det som väljs bort är lika viktigt för resultatet som det man väljer att forska om.

Jag efterlyser en diskussion, ett öppet samtal, kring följande fråga: Har forskaren ansvar för vad man forskar om och hur ens resultat används? Det går inte att svara kategoriskt på den frågan men jag har en åsikt; jag tycker det. Som det ser ut i akademin idag behöver den som söker evidens och leder i bevis inte redovisa sin samhällsvision eller politiska ståndpunkt. Det räcker att det finns evidens och att den vetenskapliga metoden följts till punkt och pricka så antas både forskaren och forskningen vara objektiv. Detta låter sig göras om man inte lägger så stor vikt vid syftet, om kunskap likställs med fakta och evidens, vilket jag menar är problematiskt. Kunskap är aldrig värderingsfri, det kan bara fakta vara. Kunskap är mer än fakta och inbegriper BÅDE är och bör. Vetenskapen måste hantera är och bör LIKA vetenskapligt, men där är vi inte idag; långtifrån. Vetenskapen bortser från allt som har mer bör att göra; den har gjorts blind för kunskapens konsekvenser. Det leder till en rad etiska problem, som löses genom att inordna etikprövningsnämnder som blir ett slags kollektivt samvete. Fast jag sitter som suppleant i en sådan nämnd och jag vet att det som diskuteras där, och det handlar inte om etiska dilemman. De regionala etikprövningsnämnderna kontrollerar att lagen följs och att forskningen är vetenskaplig, i princip ingenting annat. Vi håller med andra ord på att bygga ett vattentätt system som ger sken av att vara objektivt och etiskt korrekt, trots att det är omöjligt att leva upp till detta.

Vad är objektivitet och går det att uppnå? Om den frågan har, bland annat genusforskare arbetat med. Alltså forskare som många försvarare av den vetenskapliga metoden kallar aktivister för att man är öppen och tydlig med att man vill verka för jämställdhet, och relativister eftersom man visar att objektivitet handlar om vilket perspektiv forskningen utgår från och att alla frågor kan angripas från OLIKA håll. Bara det faktum att forskaren har en politisk åsikt och redovisar denna antas diskvalificera både forskaren och forskningen, trots att kravet på evidens för det som sägs är lika strikt inom all forskning och även om resultatet av forskningen har solitt stöd i empiri och metoden redovisats tydligt och även har följts till punkt och pricka. Transparens menar jag är enda sättet att komma nära det man vill uppnå genom kravet på objektivitet. Genusvetenskapen är normativ för att man funnit att objektivitet är omöjligt, inte för att man vill använda vetenskapen för att driva en politisk agenda. Genom att vara öppen med vad man vill kan den som läser resultaten bilda sig en egen uppfattning om vad man bör gör med kunskapen. Detta sätt att bedriva vetenskap bjuder in till samtal och tvingar inte fram debatt där man måste hålla med eller förkasta. Att som samhällsforskare välja att INTE avslöja var man står politiskt menar jag är djupt problematiskt. Var finns de verkliga aktivisterna och vad är farligast? Att tala om hur det är utan att ta hänsyn till forskningsresultatens konsekvenser, är både oetiskt och cyniskt om forskningen handlar om människor och samhället som vi alla lever i och har att förvalta tillsammans. Att vara tydlig med var man står och vad man vill, menar jag är enda sättet att uppnå objektivitet i praktiken.

Den som undersöker vad som bör göras och det som skulle kunna bli, förvandlas idag (med dagens kunskapssyn) till aktivist i samma stund som dessa ord uttalas. Fast vilken hållning är mest transparent och vad menar man med objektivitet egentligen? Detta behöver vi samtala om.

Inga kommentarer: