onsdag 10 januari 2018

Komplexitet

Ett till synes obetydligt ord; ett ord som många instinktivt ryggar för: komplexitet. Det ordet har kommit att intressera mig allt mer och även om jag inte insett det förrän på senare år löper intresset för komplexitet som en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Delvis beror det på att ordet beskriver den jag är, att vara jag är att hantera komplexitet. Som ADHD-person bombarderas jag av intryck utifrån, samtidigt som min kropp genererar nästan lika många inpulser; jag blir till i och har att hantera det som händer mellan inkommande och utgående impulser som bäst beskrivs i termer av komplexitet. Parallellt med forskningen om kultur arbetar jag med förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar och båda processerna korsbefruktar varandra. Ju bättre jag blir på att förstå komplexitet, desto bättre blir jag på att förstå kultur, samhället, samverkan, symbios, resiliens, kunskap och utveckling, eller, för att sammanfatta och med några få ord beskriva vad jag forskar om: Förutsättningar för förändring.

Det är av kunskapsteoretiska skäl jag vänder mig mot och kritiserar försöken till målstyrning och kontroll; det är helt enkelt inte hållbart och det är på sikt alltid dömt att misslyckas. Det är bara ett exempel i en lång rad av mänskliga försök att hantera det ohanterliga eller göra det omöjliga. Vi vet att det strider mot naturlagarna att skapa en evighetsmaskin och ändå slutar människor aldrig drömma och försöka. Att gå ner i vikt med hjälp av en ny diet eller ännu hellre genom att äta ett piller (som går det möjligt att äta hur mycket av det man vill och ändå inte bli tjock) är en omöjlig dröm, och att genomgå kirurgi för att lösa saken en gång för alla är en komplicerad lösning på ett komplext problem; därför är det ingen LÖSNING. New Public Management är också en uppsättning komplicerade lösningar på komplexa problem som möjligen fungerar för att öka vinsten, men eftersom den kommer till priset av mänskligt lidande går illusionen om att det är ett klokt sätt att hantera skattemedel bara att upprätthålla så länge man delar upp samhället i vattentäta skott där respektive problem i respektive del löses för sig, vilket ger upphov till nya problem på en övergripande nivå.

Det är intresset för komplexitet och arbetet med frågan som givit mig ovanstående insikter, och det är med stöd i kunskaperna jag skaffat mig när jag arbetat med att försöka förstå dynamiken som uppstår i alla komplexa system som jag hävdar att mångfald är nyckeln till hållbarhet överallt och inte en utopi. Av allt jag lärt mig genom åren är det den viktigaste insikten och om jag tvingades sammanfatta min forskargärning och det vikigaste kunskapsbidraget som studierna och forskningen lett fram till i en enda mening får det bli denna: Komplex och komplicerad är två olika typer av problem som kräver olika lösningar.

Komplexa problem kan aldrig lösas; om man identifierat ett komplext problem och vill lösa det är det enda man kan göra att upplösa själva grunden för det. Försöker man lösa komplexa problem med hjälp av lösningar som utarbetats för att lösa komplicerade problem leder det till suboptimering och nya problem. Det är därför som New Public Management inte fungerar; det är en uppsättning (beprövade och väl fungerande) lösningar skapade för komplicerade problem, och därför leder implementeringen av den organisationsmodellen ständigt till nya problem som behöver nya lösningar. Det man vinner i effektivitet och ekonomisk vinst förlorar man i mänskligt lidande och ökad administration. Problemet med NPM är att hela tankefiguren bygger på villfarelsen att komplexa processer går att kontrollera; det gör de inte. Komplexa processer kan bara hanteras.

Jag återkommer ofta i mina reflektioner här på Flyktlinjer till behovet av ödmjukhet, prestigelöshet och mångfald, och jag skriver på olika sätt om betydelsen av omvärdering av synen på misslyckande. Att som ledare för en komplex organisation inte nå uppsatta mål är bara ett misslyckande i relation till en orimlig förväntan. Komplexa processer kan man bara hantera och resultatet kan aldrig bestämmas på förhand. Det går alltid att bli bättre, men är det hållbarhet eller kunskapsutveckling man ansvarar för går det inte att sätta upp mål; däremot går det utmärkt att måla upp visioner och entusiasmera medarbetarna. Framgång är alltid resultatet av många aktörers olika insatser och det går aldrig att peka på en eller ett, det vill säga det finns ingen yttersta princip eller en enskild med exceptionella förmågor som kan göra skillnad.

Människan som individ är en liten, rädd och för helheten obetydlig detalj. Hållbar samhällsförvaltning går aldrig att tvinga fram, den är alltid resultatet av många människors samverkan. Drömmen om geniet är liksom drömmen om evighetsmaskinen en omöjlig dröm. Alla stora ledare är likt kejsaren i H C Andersens saga nakna. Donald Trump är inte ett undantag från regler, han är bara osedvanligt öppen med hur ovanligt vanlig han är. Likt du och jag och alla andra är han en liten och rädd drömmare. Det faktum att världens mäktigaste ledare tjafsar om vem som har störst kärnvapenknapp med en annan liten, rädd och grandios ledare: Kim Jong-Un, är ett tecken på hur ohållbart missförståndet och sammanblandningen mellan komplex och komplicerad är, för det är inte klokare ledare världen behöver, utan mer intelligenta och framförallt verklighetsanpassade ledningssystem. Det är inte Trump, Putin, Jong-Un eller någon annan LEDARE som är problemet, utan vår gemensamma, mänskliga oförmåga att förstå och hantera komplexitet.

Inga kommentarer: