torsdag 22 februari 2018

Bygger vi ett Babels torn i akademin?

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av och sökt kunskap, i ordets allra vidaste mening: förståelse för livet, världen, komplexitet, förutsättningar för förändring och samband mellan. Vad innebär det att vara människa, hur levde man förr: vad vet vi och vad är möjligt att veta? Jag har sökt mig fram på en hel massa olika sätt och har ofta gått min egen väg. Mina betyg i grundskolan var usla, men jag lärde mig massor. Tyvärr lärde jag mig inte det jag kan på "rätt" sätt. Jag lärde mig språk på historialektionerna, och jag förstod religion på svenskan. På matematiken samtalade jag mest med klasskamraterna om annat, ibland smet jag iväg och lyssnade på musik. Jag var en misslyckad elev eftersom jag inte följde lärarna försök att styra min bildningsresa. Jag gick inte till skolan för att få betyg, jag gick dit för att lära mig saker, och på den vägen är det. Det var inte för att jag var trött på kunskap jag sökte mig till ett praktiskt gymnasium, det var för att mina BETYG inte räckte till något annat. Fast väl där valde jag alla extra ämnen man kunde för att bli behörig att söka till högskolan.

Ute på de olika bagerierna där jag arbetade lärde jag mig andra saker; ett hantverk men också massor om Göteborgs historia, Jugoslavisk politik och vardag, en massa om konflikten mellan Iran och Irak, och så vidare. När jag läser skönlitteratur finner jag massor med pusselbitar som fogas till den ständigt växande kunskapsmassa jag har tillgång till och som jag för varje dag lägger till eller drar ifrån, omvärderar och förändrar. Så här i efterhand kan jag se att min vilja att veta varit min primära drivkraft i livet, och lusten att lära har inte avtagit med åren. Ju mer jag läser, lär, lyssnar på andra, själv forskar och undervisar, sitter på seminarier, ser på TV, samtalar med andra samt förstår, desto mer inser jag hur lite vi människor vet egentligen; hur svårt kunskap är. Det sporrar mig att fortsätta sökandet, inte efter svar, akademisk meritering eller något annat, utan mer och bättre KUNSKAP.

Att undervisa är ett väldigt bra sätt att lära sig saker; så har det i alla fall alltid varit för mig. Och jag har undervisat på en lång rad olika högskoleprogram och för olika publiker ute i samhället. Att blogga och interagera med andra är ett annat sätt. Det bästa sättet att utveckla kunskap är dock att misslyckas och sedan analysera vad som hände. Tyvärr får man inte misslyckas idag, då förbrukar man sina krympande chanser. Skolan är strikt ordnad och den högre utbildningen målstyrd och kvalitetssäkrad. Effektivitet är ledordet, liksom jämförbara nyckeltal, mätbara resultat och pengar. För att lyckas måste man vara strateg och entreprenör, man måste tro på sig själv och tävla med andra om krympande möjligheter, minskade resurser och för att nå framgång tvingas man redan tidigt i livet välja väg och utveckla en allt mer instrumentell syn på kunskap. Tid att lyssna, förståelse för komplexitet och intresse för verkligt, användbart vetande finns inte idag.

Akademin är en hårt mallad och strikt kontrollerad, steril värld fylld av jäktade människor som ser om sina hus och bevakar sina positioner. Det har aldrig någonsin i världshistorien producerats så mycket vetenskaplig text som det görs idag, samtidigt har det aldrig någonsin varit så svårt som det är idag att mötas över gränser. Allt fler ämnen blir allt smalare och kunskapen blir allt mer differentierad. Insikter som går på tvärs och förståelse för helheter försvåras. Den som försöker att förstå och använder insikter hämtade från något annat fält för att fördjupa förståelsen för det som är ens huvudområde kommer att betraktas som en inkräktare och förstår man inte det man läser på EXAKT samma sätt som den som skrivit texten avfärdas man helt. Allt fler vet allt mer, samtidigt som man förstår allt mindre. Överblicken går förlorad och dagens forskare förlorar sig allt mer och dras allt oftare in i ändlösa och destruktiva debatter om detaljer som leder till mer förvirring och osämja än kunskap.

Häpnadsväckande och mycket långtgående slutsatser dras ur högst specialiserade och mycket begränsade studier av smala delaspekter av helheten som allt fler förstå allt mindre av. Kunskapen finns inte i labbråttans biologi eller bananflugans gener; det krävs tolkning för att data ska transformeras till kunskap, och den som skapat empirin har aldrig tolkningsföreträde. Ändå anser sig en evolutionsbiolog som studerat enstaka gener mer om högst föränderliga och enormt komplexa, levande människor och deras samverkan ute i samhället, än alla kulturforskare sammantaget. Kunskap är inte makt, det är makt som är kunskap. Därför kan en ledarskribent välja ut ett antal vetenskapliga studier som passar hens syften utan att avfärdas som en tomte avfärda ett helt vetenskapligt fält. Välkommen till kunskapsnationen Sverige, som på inget sätt är isolerad från resten av världen. Det är så här det ser ut, och innehavaren av världens mäktigaste ämbete, tar till sig och använder det som passar och ifrågasätter allt annat.

Jag möter allt fler som är allt mindre intresserade av kunskap. Påfallande många studenter kommer till högskolan för att få poäng och examen, och det är detta jag som lärare förväntas producera. Jag trodde länge att jag hade världens bästa arbete och att jag var på precis rätt plats när jag hittade in i och fann mig till rätta i akademin. Fast det var då, idag är allt annorlunda. Synen på kunskap har förändrats och jag känner mig allt mer som en främling. Minnena från skoltiden kommer tillbaka och aktualiseras av det som händer i den akademiska vardagen. Det enda som inte förändrats är min vilja att veta och strävan efter kunskap.

Det Babels torn som akademin håller på att utvecklas till, där allt fler förstår allt färre och där man inte kan tala med varandra över de allt smalare ämnes- och revirgränserna, rör jag mig i med växande fascination. Det är uppenbart inte hållbart, men ändå fortsätter bygget. Jag bidar min tid, lyssnar och lär och bryr mig allt mindre om yttre framgång. Jag vet vad jag kan och behöver inte andras bekräftelse för att boosta självkänslan. Till skillnad från hur det var i skolan vet jag idag mitt värde som människa och kunskapssubjekt. Jag kan det jag kan och vet det jag vet och det kan ingen ta ifrån mig. Jag skriver för att dela med mig och märker att mina texter och tankar når ut. En annan akademi och ett annat samhälle är möjligt. Om tillräckligt många vill och väljer att agera i enlighet med kunskaperna man har och visionerna för ett långsiktigt hållbart samhälle som finns där ute, om man bara väljer att lyssna, tar sig tid att tänka efter och gör sig öppen för att tänka om. Det är inte det vi vet idag allt kommer an på, utan insikten om hur lite vi vet och hur lite som faktiskt går att veta. Det är inte fler svar och mer säkerhet vi behöver, utan ödmjukhet, medkänsla, tid att tänka och lust att lära (för livet).

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Jag har lite svårt att vara allmän personligt men privat blommar som maskros, Tänker på tiden när jag skrev vanliga brev och korespodans inan e-post. Tankar och känslor utbyttes konstant och fysiska möten var vardags nödvändighet som en korektion av egna föreställningar,fordomar och världsbilder.Gymnasie tiden tillbrigade i rep lokalen med väner och spelade egna och cover låtar där man kunde fly i annan värld som var skönare,rikare och friare än den reela (sk verklighet).Det var 4 årig klasisk(Humboltsk) gymnasium med latin,filosofi,psykologi,logik och alla andra naturkunskaps ämnen men den kunskap stämde inte med vekligheten eftersom dan var ideologiserad,fyrkantig och dogmatisk. Ja vad ska man göra än att skapa sig ett alternativ liv som bättre stämmer med idealet eftersom alla har en ideal men den är inte det samma.Efer lumpen började studier i agronomi(lantbruk) och gav upp efter tredje året pga musikens dregnings kraft och nya låtar som sprudlade i huvudet och fingrarna följde efter.86' kom till Sverige som utbytes student och jobade som diskare för att köpa ny musik utrustning för nya bandet.På arbetsplattsen träffade jag min nuvarande fru och sagan med Jugoslavien slutade som alla vet i genocid,tortyr leger och barbarernas intåg på världs scenen.Det som var överaskande och ovärkligt var kraften i det primitiva,obildade och känslodrivna massan som störtade systemet utan att tänka innan eller försöka utveckla det uppnådda,Jag rörde mig i olika kretsar och kände redan 98 att jag har ingeting längre gemensamt med kulturen där jag vuxit upp i.Flytten till Sverige var asylum,faktum och slump eftersom många av mina släkningar bor i Canada men kändes lång bort och desutom är jag Europe i övertigelse,
Att vara Europeen är något mer en övertigelse och känsla.Det är en historia som har sina röter i Helenismen,religionen,romantismen,vetenskapen,upplysningen,literaturen,myter och tyver krigen.
Men det är vi som är efterträdare av alla dessa krigare,poeter och filosofer.Det är kanske på det sättet att först när man förlurar sinn hemvist,utdragen med röter ur sin mylla, då kan man vara något storre,bredare och mänskligare just i förståelsen av människans belegenhet i en storre och universallare kontext.Det är inte lätt bedrift eftersom man måste utkämpa en kamp med sig själv och sina fördommar för att kunna ingå i en bredare samanhang. Det är på det sättet att vi är delade inom sig själva och sen med varandra,dubell delning!
Jag är bara en drömare i sen medelålder,utan samlade eller sparade tillgångar men alltid redå för konkret aktion,besitter gedigna hantverkskunskaper och jobar på det teoretiska i mån av tid.
Förresten har 7 barn men 2 är utflugna och barn är inte bara kärlek,de också kostar.

mvh /predrag milivojevic