När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. I mitt liv finns ett före och ett efter. Innan jag åkte till akuten för att få min oregelbundna hjärtrytm undersökt och sedan blev kvar en vecka för utredning om misstänkt hjärtinfarkt, våren 2011, och efter. Ingenting förändrats och ändå är allt annorlunda. Fram till den där fredagskvällen, efter ett turbulent år och en intensiv arbetsperiod. levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, styrdes av mitt intellekt; att jag hade kontroll. Jag trodde att det räckte att planera sitt liv och att framgång handlar engagemang och hängivenhet.
Idag tänker jag annorlunda. Kroppen sa ifrån och jag valde att lyssna; det gör jag fortfarande. Jag vill ta vara på upplevelsen av att vara vid liv och ha hälsan och gör vad jag kan för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning. Innan den där fredagskvällen reflekterade jag mest över det som var externt i förhållande till mig, och efter har jag tänkt massor på det som är internt; men det gäller att inte fastna för antingen eller, kunskap växer fram i dynamiken mellan både och.
Det blir med åren allt mer uppenbart att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är en anordning, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett som är den materiella struktur som resten byggs kring, det som ger stadga år konstruktionen. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för helheten. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på! På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådror, inre organ och nervtrådar, liksom hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor vant oss vid att just våra mänskliga kroppar skall fungera. Jaget sitter i hjärnan, men individen är en sammansättning av en lång rad olika delar som sammantaget gör oss till dem vi uppfattar och uppfattas som.
Kroppen består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten och som behövs för att kroppens hälsa och individens välmående ska kunna bevaras, krävs en lång rad främmande element som samverkar med de kroppsegna delarna. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA utgör en ansenlig massa som som kroppen bär på. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig. Om och när kroppen inte fungerar som den ska fungerar inte hjärnan. Tänkandet och viljan är inte en autonom ledningsfunktion, till dels verkar tänkandet faktiskt vara underordnat det som händer i resten av kroppen. Det finns forskning som indikerar att bakterierna i tarmarna till dels styr tänkandet.
Till den redan stora mängd delar och aspekter som jag utgörs av kan läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Immunförsvaret är en mekanism som behövs för att balansera processerna som ständigt pågår i kroppen eller som snarare utgör kroppen; den är inte, den blir ständigt till. Här sker också ett samspel och upprätthölls ett slags intern terrorbalans mellan bakterier och mikrober och kroppens egna substanser. Hälsa och känslor av tillfredsställelse är resultatet av samspel mellan en lång rad faktorer på lägre nivåer och inte något man styr över med viljan eller kan kontrollera med intellektet.
Redan jag är en komplex helhet som aldrig är sig lik, men fungera som människa, eller för att erkännas och kännas igen som människa, krävs en lång rad andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på allt det som ofta tas för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder utgör en central del av den sammanhållna, dynamiska helhet som omtalas i termer av människa. Lägg därtill datorer, telefoner, fordon, böcker och så vidare, så blir det uppenbart hur svårt det är att utkräva individuellt ansvar eller hålla fast vid illusionen om att det är viljan som styr vem man blir och hur stor framgång man får. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter en gräns för vad som kan räknas till nödvändiga delar av den anordning vi känner igen som människa. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap för att kunna fungera och kännas igen som människa, och för varje ny del som adderas till helheten ökar komplexiteten och växer oöverblickbarheten. Därför borde ödmjukheten växa, vilket den inte gör; tvärtom.
Individen är varken en eller ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor inom ramen för en kultur som både förändrar en och som man är med om att förändra tillsammans med alla andra. Och för att samhället skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk: talat och skrivet, till exempel. Och efter ett glas vin och en öl på puben inser man att till ovanstående lista av objekt tillhöriga anordningen människa måste också läggas substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten. Ibland behöver i Ala fall jag ta till alkohol för att skärma av omgivningen och för att få distans till mig själv. Blir jag sjuk behöver jag dessutom medicin, vilket är ytterligare en aspekt av eller del att lägga till helheten.
Att göra mig mer medveten om att det är helheten, det vill säga sammanhanget som helhet, som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna och anger villkoren för mig, är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå människan, ensam och i samverkan, hjälper mig att inse både vilka möjligheter och begränsningar jag har att förhålla mig till i livet och byggandet av samhället och förvaltandet av kunskaperna som behövs för att sträva efter långsiktig hållbarhet. Den som söker svaret i bestämd form singular eller avfärdar behovet av mångfald kan bara göra det genom att avfärda eller förneka insikterna som finns om det komplexa samspelet som gör oss och samhället till det vi vant oss vid att ta för givet. Tron på individens autonomi är en farlig illusion; ett utslag för hybris.
Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar