söndag 4 mars 2018

Bruno Latour, om politik och vetenskap 4

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den fjärde posten, och här fortsätter jag reflektera över det som sägs i intervjun.
My aim is to contribute to a precise definition of Gaia as a political entity. Of course, this is a very difficult thing to do. What sort of entity are we dealing with? Does it impose sovereignty on nation-states? And then there is a very interesting connection between Gaia and the Anthropocene, which is one small moment in the history of Gaia but is of course very important for us as a species.
När jag läser intervjun faller en hel massa gamla lösa pusselbitar på plats. Inser att ANT (aktör-nätverksteori) är samma andas barn som OOO (objektorienterad ontologi) och här knyter Latour ihop det på ett fint sätt. Gaia och antropocen kan ses som objekt eller aktörer, och det perspektivskiftet är viktigt eftersom det erbjuder öppningar i tänkandet. Ställs frågan om klimatet på det sättet handlar det om vem som gör vad med/mot vem, och att det inte finns några subjekt, bara objekt eller aktörer.

Jorden kan sägas vara ett objekt, en sammansatt helhet. Vill man förstå jorden som en helhet, och det är detta som jag uppfattar att Latour menar att vi bör, måste man förstå att det inte går att dela upp helheten i beståndsdelar som undersöks var för sig för att på det sättet nå kunskap om helheten. Objektet jorden kan bara nås och förstås utifrån. Det är poängen med att tala om jorden, klimatet och andra fenomen som objekt. Liksom en molekyl (som också kan sägas vara ett objekt) finns det krafter som håller objektet, fenomenet eller helheten samman. Vid varje givet tillfälle är det väldigt många fler aktörer som agerar för att helheten ska se ut och fungera som den gör, än vad något subjekt kan greppa, och alla aktörerna är delar av objektet som hålls samman. För att förstå vad det handlar om kan man tänka med Spinozas begrepp Conatus, eller Nietschzes Viljan till makt. Det som håller samman är aktörernas samlade vilja att fortsätta vara. Jorden och klimatet är resultatet av sammanhållandet, inte summan av delarna. Det handlar inte om en summa utan om en process. Och det går inte att hitta några svar på insidan; fenomenen går bara att studera utifrån, på ytan. 

Multiplicitet (som föredömligt förklarats av Annemarie Mol i boken The body muliple) är en annan tankemodell. Det finns fler, liknande. Det viktiga är inte vilket verktyg man använder, det viktiga är vad man gör med det man har och använder. En vanlig önskan är annars att få svar på frågan om vad något är, egentligen. Svaret på den typen av frågor antas existera, men gör inte det. Det finns inget egentligt, yttersta svar på frågor som handlar om helheter. Att förstå detta, insikten om att världen är uppbyggd av objekt som interagerar med andra objekt, och att samtliga objekts inre är dolt för insyn är central. Förstår vi detta öppnar sig fantastiska möjligheter för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. 
Is the Anthropocene a useful concept? Does it help us understand this historic period in a way we hadn’t really before? 
Unlike many of my colleagues in the humanities and social sciences, I think the Anthropocene is very useful. It’s basically an alternative to the idea of modernity. I’ve worked a lot on the question of modernism. People never really understood what I was saying. I was just arguing that humans and nonhumans are now mixing together more and more intimately. The questions of responsibility and environmental ethics are completely transformed by the notion of the Anthropocene because of the scale of human intervention in earth systems science.
Ja, tänk objekt stället för subjekt. Antropocen är du och jag och alla andra och vi är både problemet och dess eventuella lösning, samtidigt. Därför är tanken på helheter, objekt och aktörer, sammanhållna, dynamiska helheter, ögonöppnande. Antropocen leder mänskligheten mer rätt och är en tanke som har potential att främja långsiktig hållbarhet. Vi är i desperat behov av en värld som är organiserad på sådant sätt att den inte riskerar att förgöra sig själv. Långsiktigt hållbarhet handlar om att skapa ett system som är i balans som inte bygger på och hämtar kraft från ändliga resurser, vilket tanken på Gaia fångar på ett bra sätt. Människan är fantastisk, och uppfattningen om att hon är ett subjekt (modernitetens bärande tanke) har hjälpt henne att få självförtroende. Och det självförtroendet har gett oss en lång rad fina och bra uppfinningar och praktiska lösningar. Men vi har också fått massförstörelsevapen, krig och multiresistenta bakterier. Subjektstanken bär på fröet till sin egen undergång. Därför har den spelat ut sin roll och den bör därför följdriktigt överges.
Is the Anthropocene a scientific problem or a problem of culture? How does it shape our understanding of words like “nature” and “culture”?
I’m from a domain that doesn’t make a strong distinction between science and the rest of culture. It’s very difficult to understand what is human. We don’t know what the human part of the Anthropocene is. But it is also a massive scientific problem given the enormous complexity of earth systems science. There are an infinite number of things to learn and we are just at the beginning. I mean, it’s like discovering America. We are at the time of Columbus and all the rest has still to be discovered. It’s also an enormous moral problem. What is the responsibility of rich people and especially people of my generation? The scientists I work with are always talking about their deep responsibility to their grandchildren. It’s also a big philosophical problem because scientific statements are constantly being disputed and turned into controversies. So it’s hard for scientists to live with that.
Subjektstanken bör överges till förmån för en mer objektorienterad ontologi, det är en tanke jag levt med länge nu utan att riktigt ha satt ord på den. Inspiration till det arbetet kan hämtas, till exempel, från Graham Harman. Jag hittar i alla fall hos honom en rad spännande tankar och konstruktiva lösningar och verktyg att tänka med hjälp av. Hans bok Guerilla Metaphysics var en ögonöppnare för mig och när jag läser vad Latour talar om är det till den boken mina tankar vandrar. Vad är ett objekt, enligt Harman? Harman menar att vi allt för länge har varit fixerade vi människors uppfattningar av objekt, av relationen mellan subjekt och objekt. Och fixeringen vid eller tanken på att människor är av en annan art än resten av skapelsen har lett oss dithän, till en fenomenologiskt humanistisk vetenskapssyn som utgår från att människan är universums centrum och skapelsens krona. Men så är det alltså inte. Det första man måste göra för att kunna ta till sig Harmans tankar är att överge humanismen och anamma en posthumanistisk syn på världen. En ny humanism är vad som lanseras i Gurerilla Metaphysics, en humanism som ligger i linje med tankar hämtade från teoretiker och forskare som Donna Haraway och Latour. Det övergripande projektet är att upplösa eller avskaffa relationen mellan subjekt - objekt.

Man kan tänka sig att avskaffa subjektet på olika sätt. Det sätt som Harman valt är att tänka uteslutande objekt, eftersom det alltid kommer att vara så att ingen kommer att kunna få tillgång till full information om vad som händer inuti något av allt det som världen byggs upp av. Det finns därför bara objekt. Även inför mig själv står jag ibland frågande. Hela tiden och överallt finner man bevis för människans gåtfullt nyckfulla varande. Jag är ett objekt, du är ett objekt. Det finns bara objekt i världen, och det går inte att komma dem innanför skalet. Det är en tanke man bara måste acceptera. Antropocen är också ett objekt och ser man det så får man tillgång till andra verktyg att tänka med än om man håller fast vid sublektstanken och försöker integrera den i analysen. Latour har tänkt och arbetat på det sättet länge.
Well, you’ve questioned the very idea of how we define “scientific facts.” And earlier in your career you raised all kinds of questions about the authority of scientists. Yet you’re now saying we need science to help us explain and respond to climate change. 
[Laughs.] That’s funny you ask this question because I’m now back to the sociology of science that I was doing 40 years ago. But the times have changed completely. So when I published Laboratory Life: The Construction of Scientific Facts back in 1979, I was showing all the things necessary to be actively engaged in science, and some scientists were very shocked because they said I was debunking science by showing what it needs as a social institution. 
Latour har genom hela sin akademiska gärning uppfunnit nya lösningar på problem och skapat verktyg för att förstå världen. Objektorienterad ontologi och ANT hjälper oss att bedöma vad som är viktigt i världen. Och teorin hjälper oss att förstå att vi aldrig kommer att kunna kartlägga fullt ut vad som sker på insidan av ett objekt eller inne i den mänskliga hjärnan. Visst kan man följa synapsernas aktivitet, men vilka handlingar det ger upphov till går inte att förutsäga och hur handlingarna kommer att tolkas av den som utsätts för dem är ännu svårare. Bättre då att betrakta allt och alla som objekt, eller som aktörer.
When you studied what scientists were actually doing in the laboratory, wasn’t that often different from what they said they were doing? 
Yes. I was showing that science needs a lot of support to exist and to be objective, which is exactly what I’m arguing now. That hasn’t changed. But 40 years ago, when I said science needs many things other than the facts themselves, people said I was debunking science.
Världen består av interagerande objekt, objekt som möter andra objekt. Och alla objekt har en yta som går att iaktta, och ger upphov till konsekvenser som kan undersökas. Objekten har dessutom, och det gäller människor såväl som andra objekt ett inre liv som inte går att nå (det finns ingen möjlighet att avgöra vilka objekt som har och vilka som inte har det) och som kan beskrivas i termer av upplevelser. Objekt reagerar på stimuli och har en egen agenda, oberoende av omgivningen. En och samma förklaring för allt som finns och verkar i världen, alltså en posthumanistisk filosofi som inte gör skillnad på subjekt och objekt. Objektorienterad ontologi och ANT erkänner inte uppdelningen i dels tingen för sig, dels tingen för mig. Det enda som existerar är objekt eller aktörer. Och att påpeka detta handlar bara om att förstå världen, det invanda och föregivettagna på nya sätt. Samma empiri alltså, men en alternativ epistemologi och absolut inte en kritik av vetenskapen.

Eftersom jag forskar inom området humaniora och länge intresserat mig för just subjekt och subjektivitet, för människoblivande. Frågan om vad det innebär att vara människa, det är vad jag undersökt ända sedan starten på mina akademiska studier, för 20 år sedan. Och länge var jag liksom de flesta humanister fast i utgångspunkten att människan är unik. Men när jag kom i kontakt med filosofer som Michel Foucault, Bruno Latour, Donna Haraway, Gilles Deleuze Graham Harman insåg jag att den föreställningen inte riktigt fann stöd i verkligheten. Och när jag började läsa om den senaste forskningen om neurologi, människans hjärna, hittade jag fler bevis för en posthumanistisk förståelse av människan än en humanistisk. Och ooo och ANT hjälper mig att komma vidare på detta tankespår. Det är lika fascinerande varje gång när man upptäcker nya teorier eller verktyg att tänka med, för det händer alltid något med omgivningen, med verkligheten, när den betraktas genom ett nytt prisma, vilket är min syn på teori. Den förändrar inte världen, men väl förståelsen av världen. Fast eftersom världen, i enlighet med ooo kan sägas vara ett objekt, och eftersom människor med sina tankar och viljor utgör en del av detta objekt, kommer även världen att förändras när nya verktyg används för att förstå den.
What support does science need? 
Support by scientists, institutions, the academy, journals, peers, instruments, money — all of these real-world ecosystems, so to speak, necessary for producing objective facts. Science depends on them just like you depend on the oxygen in this room. It’s very simple. And it was very simple 40 years ago, but at the time science was supposed to be true just by itself. It was mysterious, like the Immaculate Conception.  
Tänker på mitt eget ämne, eller på humanismens uppfattning om, eller snarare odiskutabla förgivettagande rörande, subjektet i dess västerländska tappning. Denna uppfattning skulle kunna förstås som ett objekt eller en aktör. Michael Foucault har, i The order of things (länken går till en utmärkt introduktion till boken), visat att denna uppfattning om och syn på människan är en artefakt, skapad av humanvetenskaperna i dess sökande efter kunskap vilken fördes i kamp mot kyrkans hegemoni över vetandet om människan. Föreställningen om ett mer eller mindre autonomt subjekt är alltså något som skapats, som har en historia och som finns och påverkar världen och dess blivande. Ett objekt?

Subjektet, om det förstås som ett objekt, lever sitt eget liv. Det tränger sig på och påverkar vad som blir möjligt att tänka och hur man ska se på världen. Och därför behöver vi göra oss av med denna föreställning om vi vill arbeta förutsättningslöst och för att få en bättre förståelse för världen som vi lever i. Detta kan Latour och ooo hjälpa oss med. Det handlar om verktyg för tänkandet, och som sådant också ett objekt? Men i så fall ett objekt medvetet som sitt eget objektskap.

Låt oss se hur objektet humanistisk subjektivitet påverkar tänkandet, om människan och om världen. Den mest uppenbara konsekvensen som jag ser är att det är ett objekt som har en fantastisk förmåga att göra sig själv osynlig. Subjekt finns och verkar överallt utan att upptäckas, och det är härigenom ett otroligt kraftfullt, närmast magiskt objekt. Som alla objekt är det dynamiskt föränderligt. Subjektet agerar och tar sig olika uttryck beroende på vilket sammanhang det ingår och verkar i. Det en sammansatt helhet bestående av olika delkomponenter som tillsammans agerar i världen och som gör skillnad, som just subjekt. Ett objekt alltså, som finns, som verkar och som gör skillnad på en hel massa olika sätt.

Även inom den posthumanistiska tanketraditionen dyker subjektet upp, vilket bara visar på dess kraftfullhet och förmåga att påverka. Subjektet finns alldeles oavsett människan. Det är med andra ord inte en egenskap som uppstår relationellt. Dualismen subjekt objekt är som sagt upplöst, den finns inte längre som problem. Objektorienterad ontologi, ANT och Latour skulle kunna sägas ha rensat det prisma genom vilket vi ser världen från en irriterande fläck. Jag ser dessa filosofer och filosofier som tekniker för att kunna jobba mer förutsättningslöst när jag söker kunskap. Det mitt sätt operationalisera tankarna, mitt sätt att använda dem i mitt vetenskapliga arbete. ANT är ett användbart verktyg som fördjupar min förståelse av världen. Den hjälper mig att vända och vrida på fenomen jag stöter på och frågor jag har.

Att anklaga den som inte ser det objektet som subjektet utgör är lite som att anklaga den som inte ser mönstret i de bilder som var populära för ganska många år sedan nu, som innan man lärt sig fokusera rätt bara bestod av en massa prickar. Men rätt som det var, när man knäckt koden och riktade blicken på rätt sätt mot prickarna så var den bara där, bilden som fram till dess varit gömd (men som alltså funnits där hela tiden). Lite är det så även med posthumanismen, prehumanismen eller neohumanismen, och med allt annat. Den finns där som ett slags objekt. Det gäller bara att lära sig se detta, att integrera den förståelsen i sitt arbete med att förstå världen. Och när man gjort det, lärt sig se, då kan man börja använda verktyget. Men bara om och först då.

Inga kommentarer: