Fakta som kan avläsas eller tecken att tolka?

Det spelar roll hur man ser på det man som forskare studerar; avtäcker man tidigare dolda fakta om världen och verkligheten? Tolkar man tecken som alla kan se men få förstår, eller skapar man förklaringar som måste omsättas i handling ute i samhället innan dess kunskapsvärde kan avgöras? Idag finns sällan tid att samtala om dessa saker, förståelsen för behovet av reflektion och eftertanke minskar i takt med att kraven på prestation ökar. Att tänka på och se det som att forskare avtäcker dolda fakta är en kunskapssyn som främjar produktion av mätbara resultat, och när tiden för reflektion krymper och otåligheten växer utarmas förståelsen för komplexitet och när den utvecklingen löpt på ett tag kan forskare inlemmas i det rådande ekonomiska systemet och belönas för sin lojalitet med pengar och ära.

Jag oroas över utvecklingen och ser med fasa hur kritiskt tänkande blandas samman med kritik. Jag är av uppfattningen att forskning handlar om att tolka tecken som alla kan se men som kräver analys och reflektion för att förstås. Studier av kultur ser jag som ett specialfall eftersom människor dels har förmågan att läsa och tvingas förhålla sig till resultaten, dels kan agera annorlunda i ljuset av ny kunskap. Vill man forska om och lära sig förstå kultur kan man inte bara passivs avkoda den, som kulturforskare är man oundvikligen del av det man studerar.

Kulturvetaren lever och verkar mitt i det hen studerar. Studieobjektet hänger bokstavligen över axeln på forskaren och läser, kommenterar och reser invändningar mot det som skrivs. Kulturvetaren är alltså oundvikligen med och skapar sitt studieobjekt, under vägs. Detta gör att vetenskapen om kultur skiljer sig från andra vetenskapliga traditioner. Fast detta är alla inte överens om. Att det skulle finnas någon signifikant skillnad mellan olika vetenskaper håller alla inte med om, av olika skäl. Ett viktigt skäl till att man inte riktigt är överens är den makt och det inflytande som vetenskapen åtnjuter i samhället. Genom att hävda att kulturvetenskap är som vilken vetenskap som helst kanske man kan plocka några poäng och man slipper bli särbehandlad. Jag är för kunskapens skull av åsikten att vetenskap är något som ständigt måste diskuteras öppet utan krav på att man måste nå konsensus.

Kunskap om kultur är kunskap om livets dynamik och samhällets tillblivelse. Kunskap om kultur leder till kompetens att förstå och hantera komplexitet. Kultur kan lika lite som livet, politiken eller människors efterfrågan på, vad det nu är som efterfrågas, styras. Det enda man som människa kan göra är att följa med i flödet och försöka påverka processens riktning på marginalen.

Den här typen av tankar och insikterna som reflekterandet och analyserandet leder till saknas i samhället som helhet, liksom (tragiskt nog även) i skolans värld, vilket är djupt olyckligt och mycket allvarligt. För skolan är den plats där nya medborgare fostras in i samhället och där grunden för kunskapsutveckling senare i livet läggs. Skolan är liksom allt annat en integrerad del av kulturen. Skolan kan inte styras med vetenskapliga metoder, lika lite som den kan och bör styras av kortsiktiga ekonomiska hänsyn. Och det är förödande att skolan kommit att bli ett politiskt redskap för att nå väljare genom att visa handlingskraft. Kravet på prestation, effektivitet och mätbarhet sprider sig i samhället.

Det spelar roll hur man ser på kunskap, på kunskapens karaktär och dess roll i samhället och demokratin. Är kunskap makt eller är det makten som styr vad som uppfattas som kunskap? Det är en annan fråga, men båda frågorna hänger ihop, både med varandra och med kulturen och samhället som blir till genom våra handlingar och medan vi är fullt upptagna med annat.

Jag ser ett växande behov av ett slags time-out, inte bara för Svenska Akademin, det politiska etablissemanget, skolan och den högre utbildningen och forskningen, utan även och framförallt för ekonomin. Elefanten i rummet är pengarna som alla vill ha men få accepterar som en faktor i sammanhanget. Fast problemen försvinner inte för att man blundar. En kultur som förnekar sin egen existens är fortfarande en kultur. Tid är det enda vi människor har och tid går inte att spara. Det är en klyscha, jag vet, men det gör saken inte mindre angelägen att reflektera över för det.