fredag 25 maj 2018

Sätt att se på rekrytering och akademisk kompetens

På pappret och i teorin är det enkelt: Alla vill att den bäste ska få tjänsterna som utlyses i akademin. Och mygel är självfallet fullkomligt förkastligt. Det är bra att frågan utreds. En utredning som enbart fokuserar på vilka fel som begåtts, där man jagar syndabockar, tror jag inte kommer leda till någon lösning. Meritokrati är svårt och jag återkommer ständigt till detta ämne, detta komplexa problem. Här i denna bloggpost reflekterar jag över en artikel i tidningen Universitetsläraren.
I SULF-rapporten Utlysningar – ett spel för galleriet? som publiceras i dag, går man igenom alla anställningar vid tre fakulteter vid tre olika lärosäten under sex månader.
Resultatet är graverande. Rapporten visar att lärosätena inte lever upp till grundlagen – alla tillsättningar inom staten ska ske i öppen konkurrens och tillsättas med den bäst lämpade kandidaten.
Ett återkommande tema här på Flyktlinjer vars undersökningsobjekt är kultur i vid mening av begreppet är skillnaden mellan människors föreställningsvärld (teorin) och vardagsverklighet (praktiken). Det är lätt att vara indignerad och kräva räfst och rättarting, lätt att tillsätta utredningar och skylla på andra. Och nu när frågan om hur tillsättningar av tjänster i staten diskuteras och det gjorts en utredning är del lätt för alla att förfasas över resultatet som visar att:
– 57 procent av anställningarna har varit utlysta i kortare tid än tre veckor. 9 procent av anställningarna har varit utlysta kortare tid än en vecka.
– 74 procent av anställningarna har haft färre än 5 sökande, 37 procent bara en enda sökande. 
– 49 procent av anställningarna har tillsatts inom 20 dagar efter sista ansökningsdag. 6 procent har tillsatts redan innan sista ansökningsdag. 
– 73 procent av anställningarna har tillsatts med en intern sökande. 
– Varje riggad anställning är ett misslyckande för högskolesektorn. Det är regelvidrigt, det är orättvist mot de sökande som inte får en hederlig chans och det riskerar kvaliteten i högskolan på sikt, säger SULF:s förbundsordförande Mats Ericson.
Jag reagerar på det sista uttalandet och ska snart förklara varför. På vilka grunder hävdar Ericson att siffrorna som nämns om anställningarna ovan visar att anställningarna är riggade? Efter snart 25 års erfarenhet av arbete i den svenska universitetsvärlden menar jag att frågan är långt mer komplex än vad siffrorna ger sken av. För att diskussionen ska ha någon chans att leda till en hållbar lösning måste man förstå vardagen ute på lärosätena, institutionerna och avdelningarna där man lever under en enorm press för att få verksamheten att fungera och budgeten att gå ihop. Universiteten har inte bara ett uppdrag att finna den bästa till varje tjänst, man måste också ge studenterna en utbildning som lever upp till de högt ställda kvalitetskraven (som är ett annat komplext problem). Min erfarenhet säger mig att många av problemen som siffrorna indikerar bottnar i detta och det behöver också uppmärksammas, annars riskerar det heta att bli ett spel för gallerierna. Ingen tjänar på att universitetet misstänkt för nepotism eller inkompetens.

Vem är bäst? Rent formellt går detta naturligtvis att avgöra genom att ställa upp ett antal relevanta kriterier som de sökande jämförs mot. Men formella meriter är inte alltid det som avgör vem som är bäst lämpad för en specifik tjänst. Illustrerar vad jag menar med ett exempel fotbollsvärlden, som liksom akademin är organiserad i lag snarare än soloinsatser. Drar mig till minnes en uppmärksammad rekrytering som IFK Göteborg gjorde någon gång på 1990-talet när man värvade en toppspelare som på pappret var en stjärna, men som snart visade sig vara en värdelös tillgång för laget. Det finns gott om liknade exempel i akademin, vilket också måste diskuteras.

Utbildning är en rörelse och alla inom akademin förväntas fortbilda sig och fördjupa sina kunskaper. Om alla tjänster som tillsätts krävde att den sökande var disputerad skulle det vara lättare att leva upp till lagens bokstav och strävan efter meritokrati. När jag fick min första fasta anställning på högskolan var jag doktorand och tjänsten inrättades eftersom jag och några kollegor fick ett större forskningsanslag som räckte till två års heltidsanställning. Projektet och anställningen gjorde att jag kunde slutföra mitt avhandlingsprojekt, men jag blev inte riktigt färdig. Jag behövde ett halvår till, och försörjningen löstes med ett halvtidsvikariat som lärare. Under tiden som jag skrev klart avhandlingen fick jag ett erbjudande från ett annat lärosäte om ett vikariat. Vi var två som började samtidigt och vi befann oss båda i princip samma situation. Ingen av oss hade ännu någon doktorsexamen. Jag fick ett vikariat och den andre fick en fast tjänst som adjunkt. Reglerna ser annorlunda ut för vikariat och adjunkttjänster (som inte behöver utlysas på samma sätt), vilket komplicerar bilden. Mitt vikariat förlängdes med  sex månader i taget och under min andra period fick jag min doktorsexamen. När det gått ett och ett halvt år utlystes en lektorstjänst, enligt gällande regler. Jag var den ende sökande, vilket man så klart kan ha synpunkter på, som visas i artikeln. Jag blev dock vederbörligen granskad av två i sakkunniga som inte hade några som helst kopplingar till mig, vilka båda fann mig gott och väl kompetent att erhålla tjänsten. Därmed hade både jag och kollegan fått fast tjänst, fast på helt olika premisser. Poängen är att detta hände mellan 2003 och 2005, och jag har blivit docent under tiden, och alltså utsatts för ny granskning av två sakkunniga.

För att diskutera frågan om meritokrati och riggade anställningar måste alla dessa aspekter tas med i beräkningen och vetskapen om att olika tjänster tillsätts på olika sätt måste kommuniceras, annars får allmänheten en fel bild av forskare. Vad är det för tjänster som söks i konkurrens? Vilka tjänster utlyses inte? Hur får man den skattefinansierade verksamheten som ska skötas effektivt och med höga kvalitetskrav att gå ihop? Ansvariga har en grannlaga uppgift, och ingen tjänar på infekterade och indignerade, endimensionella debatter om fusk.

Hur gör man med den som söker och får en vederbörligen utlyst tjänst i hård konkurrens men som sedan slutar meritera sig? Hur gör man med den bäst lämpade sökande som inte fungerar i arbetslaget eller tillsammans med studenterna? Lagen om anställningstrygghet gäller för övrigt akademiker, och eftersom verksamheten inte kan stanna upp i väntan på utdragna ansökningsförfaranden (att granska många sökanden tar tid och kostar pengar) och överklaganden, vilket riskerar leda till att vissa blir inlasade, helt i enlighet med gällande lagstiftning? Jag saknar även förståelse i debatten för det faktum att akademiker inte är mer än människor och liksom alla andra behöver trygghet för att prestera på topp. Vad jag menar är att om vill att verksamheten ska hålla högsta klass räcker det inte att man anställer den som visar sig vara bäst vid ansökningstillfället. Framstående forskare tar tid att bli och kräver att förutsättningarna är de rätta. Det går inte bara att rekrytera den bäste och sedan är saken löst, det måste också finnas en miljö att växa och utvecklas i för att man ska kunna komma till sin rätt.

Hur löser vi detta, hur får vi helheten att fungera? Det menar jag att vi borde tala om istället. Det är lätt att förfasas över detaljer, men kunskap, meritokrati och akademisk kompetens och kvalitet är komplexa frågor som kräver lösningar som tar hänsyn till detta för att inte nya och potentiellt allvarligare problem ska uppstå.

Inga kommentarer: